Måste nog säga att detta funkar riktigt riktigt bra. Känns ibland som det blir lite ensamt när José är själv med sin gitarr, i Junip blir det mer magi.

Det är lite som den gamla JO-juicen, visst går det att avnjuta som den är men den är fan så mycket godare att blanda ut.

Har du Spotify Premium, så kan du lyssna upp hela härligheten, om inte. Skaffa skivan.

Biljetter BoH.

Klubbspelningen på Way Out West gav eko, närmast spelar AS live på Sticky Fingers 9 september. Gillar man Håkan Hellström och Markus Krunegård är vägen upptrampad. Att döpa öppningsspåret på soloplattan till Def Leppard Bil ger kramkänslor á la Kullaviksskolans bamba 1988.

Andreas har spelat med sina band Sounds Like Violence och Iamuse, han har producerat och spelat med Hello Saferide, han översätter The National-låter till svenska. Nu, äntligen, är han på K7. Tack, Andreas!

¤ I lurarna just nu?

- Allt med Serge Gainsbourg, försöker gå genom hela katalogen.

¤ Din bästa läsning under 2010?

- Önskar jag kunde säga nån bra roman men har tappat seriös läsning helt. Istället blir det rockbiografier. Just nu en om Led Zeppelin skriven av Mick Wall.

¤ Vem är värd höstens genombrott?

- Finns ett fint band som heter It’s a bird! It’s a plane!. Tror på dem mycket denna hösten.

Den amerikanska poeten James Dickey blev aldrig världsberömd för sin poesi. Däremot för sin debutnovell Deliverance.

Den korta texten fångar naturens vildhet och människans överlevnadspanik när fyra vita medelklassmän tar kanoten över Georgia River. En stund senare har äventyret fått tre män begravda och en våldtagen. De mötte monster och tog chansen att bli sina egna.

Novellen kom 1970 – 40 år sedan utgivning men väl värd att läsa idag – och två år senare kom filmen med Burt Reynolds, Jon Voight, banjodueller och ”squeal like a pig”.

James Dickey dog gravt alkoholiserad 1997. Han skrev själv om sina stygga morgongroggar: “I am crazy about being drunk, I like it like Patton liked war.”

Som Horace skulle ha sagt, -Äntligen.

Sufjan Stevens släpper nytt 12 oktober, ”The Age Of Adz” som plattan kommer att heta är efterlängtad. Mannen som gjorde en av 2005 års absolut bästa skivor, har varit vänlig nog att låta oss få en liten peek.

Lyssna upp EP:n All Delighted People på Stereogum.

Hej, jag ska göra en akustisk soloturné. Min första.

Det bästa med mina konserter, tycker jag själv alltså, är att de aldrig varit inrepade. Alla musikerna har jämt stått och tittat på mig hela konserterna för de har inte vetat när vi ska skrika eller när vi ska viska. För mig är liveshowerna alltid en kommunikation med publiken. Så säger alla band men om man ser de flesta av dem två gånger på ett år är det ju ändå samma låtar, samma arrangemang och kanske t.o.m samma mellansnack.

Fair enough tycker jag, kommer man på en bra formel så håller man sig till den och en bra story håller för upprepning.
Men jag började med detta för att jag inte ville göra samma sak varje dag. När man jobbar på krogen lär man sig snabbt att alla gäster inte kan behandlas lika. När det romantiska paret vill ha mat vill de det på ett annat sätt än dom fnissande tanterna.

Genom att jag alltid har turnérat mycket i olika länder har jag lärt mig att musikerjobbet är typ samma sak. När du spelar i ett land där du är populär kan du göra konserten till ett aerobicspass om du vill och alla kommer studsa med. Men dagen efter på en krog i Belgien blir det patetiskt med gymnastiken. Då behöver publiken samtalas med på ett annat sätt.

Jag övade lite i somras, bad en kompis boka in några solo gig i syd-Tyskland och Österrike. Där känner man ju i stort sett ingen. Men där hände det. Kommunikationen blev ren och fin. Alla förstod vad man kommit för att säga och alla känslorna fanns kvar.

Alltså, konserten skall kännas större, närmare, ärligare och lite bättre.
Så nu prövar jag här hemma med!
Er Moneybrother.

Atterbom, vår korrespondent på Hawaii, tipsar om bandet Future Islands från Baltimore. Bra skit.

Future Islands – Tin Man

Inte bara att det borgar för kvalitet, det finns vansinnigt bra musikläggare som sitter och smusslar bland Entourage, Hung och andra sköna serier.

Som till exempel 8:e avsnittets av Hung’s  slutlåt:

The Black Keys – Tighten Up

Mer supersköna bitar? Det finns ju alltid…

Kentuckys Finest…

¤ Free Energy: Philly power poppers who mine the best of glammy Seventies-style arena jams on their James Murphy-produced debut Stuck on Nothing.

¤ The Dirty Heads: Cali surf bros who revive Sublime-style reggae rock, rapping and harmonizing on their April disc Any Port in a Storm.

¤ B.o.B.: Atlanta-bred rapper signed by T.I. whose eccentric loves (Animal Collective, collecting crystals, gospel) create a fascinating mix on The Adventures of Bobby Ray.

¤ Grace Potter and the Nocturnals: Rowdy blues road warriors fronted by singer-organist Potter, who learned to appreciate the wonders of acid at the tender age of 12.

¤ Titus Andronicus: Jersey punks with an intellectual streak — their latest LP The Monitor is a concept album about the Civil War.

¤ Neon Indian: 21-year-old Alan Palomo, a laptop virtuoso who’s become the face of “glo-fi” thanks to the dreamy keys on Psychic Chasms.

¤ Mumford & Sons: Acoustic U.K. folk band whose old-timey folk-rock is inspired by mythology and bluegrass.