Träffade vår Kentuckyvän Johan Edfors häromdagen och tog lite bilder till tidningen. Som vanligt ett stort nöje – Ed håller alltid stilen.
Sätter en flarra Maker´s Mark på att han går bra på Scandinavian Masters som börjar i morgon bitti på Bro Hof.
Foto: Jonas Löfvendahl
Har officiellt blivit nerflyttad till högerback i korplaget. Då, om inte förr, vet man att karriären snart är över.
”Jag har fotbollen att tacka för allt jag vet om moral och etik” skrev Albert Camus. Tuberkolosen satte stopp för hans karriär.
Ser jag – trots allt – en strimma av hopp? Pesten, Främlingen och Myten om Sisyfos åt folket.
Jag vet exakt vad som hände på Rambergsvallen igår.
Men vad hände på Camp Nou? Någon?
Ja, vår änglabroder Buffy hade en bra helg. Skoj.
Själv beskådade jag Manchester City få 0–1 i 93:e av en Paul Scholes som tog rullator in på plan.
Jag beskådade blåsnäsan utföra sina gubbhopp längs med sidlinjen medan vår elegant Mancini sakta fällde blicken.
Jag beskådade ett ljusblått hemmalag som inte kom upp i standard, som hade räkmackorna från förorten på ett silverfat men saknade den taggade kniven.
Jag beskådade Carlos Tevez #32 slå en frispark i krysset som räddades av en van der nånting.
Jag beskådade GAIS få 0–3 där bak av det halländska bondeupproret.
Jag beskådade en straff som inte ens gick att se i brailleskrift.
Jag beskådade elva grönsvarta spelare som inte orkade i andra halvlek, som gick sönder en efter en.
Jag beskådade ett lag utan kapten Lundgren.
Jag beskådade en tränare som efter matchen skyllde på ett tajt spelschema.
Jag beskådade en helg som bäst sammanfattas med ett citat från vår Kentuckyvän Hunter S Thompson:
“Every now and then when your life gets complicated and the weasels start closing in, the only cure is to load up on heinous chemicals and then drive like a bastard from Hollywood to Las Vegas…with the music at top volume and at least a pint of ether.”
Vår politiske-, utrikes-, och sportkommentator Buffy Brogren har haft en tung vår. I helgen fick han kraft. Nu greppar han pennan:
Blå och vit lycka
Det snöade tidigare idag denna kyliga april-tisdag, men vem bryr sig?
Eyjafjallajökull fortsätter spy ut aska och förändra life as we know it, men vem bryr sig?
Riksbanken förändrade idag inte reporäntan, vem fan bryr sig?
Det har gått två dagar.
Två dagar sedan vändningen.
Två dagar sedan Jakob Johansson gjorde två mål.
Två dagar sedan Robin Söders hemmacomeback.
Två dagar sedan Ante Covic fällde Glenns pöjk och blev utvisade.
0-1, 1-1, 2-1, kramp, 3-1, 4-1 och otroligt härliga 5-1.
Söder glöder igen.
Ellos hemma betyder ofta mycket mål och en ganska säker seger.
I söndags var det viktigare än någonsin och bättre än i alla mina drömmar!
Igår blev Tobbe klar, igen. (se: http://www.kanal1904.se/ )
På sikt kanske mycket viktigare än segern mot Elfsborg.
Med Adam, Söder och Hysén åter på plan startar marschen,
Uppåt i tabellen.
Tobbe är klar, fan va gött!!
Nu leker livet för alla änglar.
För K7 från hjärtat.
/Buffy Brogren
Var på Frölunda igår. Satt bredvid Lasse Anrell på pressläktaren och insöp kvartsfinaldramat. 1-1 Niskala, 2-1 Andersson. Tänk om laget kunde spela som i sudden genom en hel match…då bär det här långt.
Bäst i Frölunda var Niskala, Viklund och Tömmernes. Tror Linköping vinner över sju matcher, men vad gör det just nu?
Foto: Jonas Löfvendahl
Bjuder på en sportkrönika, publad i dagens KP.
Idag är det rekordtidig allsvensk fotbollspremiär mellan Kalmar FF och IFK Göteborg. Tanken är att IFK ska ta första steget mot guldpytt på Fredriksskans. Men krokbenet kan komma från Kalmars Markus Thorbjörnsson.
Kungsbackakillen har gått vägen från KBI till Fjärås via Falkenberg till Kalmar. I år är han omskolad från mittback till ytterback vilket gett ökat Nanneförtroende. Fortfarande är startelvan en bit bort, men får Thorbjörnsson chansen kommer han göra allt för att stoppa Tobias Hyséns kamrater.
”Vi ska vara med och slåss om guldet. Det har sett bra ut inför premiären, vi har slagit både Halmstad och AIK. Vi har en bred trupp, 20 riktigt bra fotbollsspelare. Jag tycker vi är knapp favorit mot IFK” säger Markus själv. Idag klockan 18 vet vi hur det gick.
Förra helgen såg jag en annan tung match. Plastderbyt mellan Gais och Öis på Valhalla. Där dominerar Kungsbacka på skrivbordsnivå. Lerkilsbon Sebastian Arby är klubbdirektör i Gais som även har Per Åke Sandström från Vallda i styrelsen. Åsabon Lars Ranäng är ordförande i Öis, där Kullavikskillen Kristian Sundborn är vd.
Matchen hade alla önskvärda försäsongstecken. Rimfrost i skägget, förhoppningar i luften, blaskigt kaffe, misstajmade tacklingar, kokt korv i papper, trilskande träben, kallfrusna tår och en orimlig portion ilska mot domaren. Öisklacken kastade till och med snöbollar på en stackars Gaisytter. Tärningen är kastad, fotbollen är här.
Jonas Löfvendahl
Krönika om Aranäs segertåg, tidigare publad i lokalpressen.
Gänget som stack ut hakan
Det låg i luften i söndags kväll. Ett kaos, en säkerhet. Det var kvällen som Aranäs skulle till elitserien. Det fick kosta vad det kosta ville.
Handboll är speciellt. Äkta och antikt, en grekisk-romersk känsla. Det är känslofyllt och aggressivt. Aranäs är mästare på spelet, laget tänjer på gränserna.
Inför säsongen gjorde klubben det förbjudna. Aranäs sade högt att man skulle vinna serien. Gänget stack ut hakan. Sedan stod man upp för sina drömmar, krossade motståndet och vann serien överlägset.
Många av Aranäs spelare är fostrade i klubben. Därför blir bandet mellan publiken och laget starkare än på många andra håll. Det blir känslosamt. Och fler ungdomshjältar är på gång, var så säkra.
Den officiella publiksiffran var 1 150. Många fick vända i dörren, lappen satt på luckan. Ändå lät det som om hela kommunen, 73 938 personer, var där. Folk hängde i ribbstolarna för att få en blick av sina hjältar. Det var ryggdunksmaraton.
Kanske var Kungsbackas politiker där. Kanske fick de en stöt av den elektriska stämningen. Aranäs behöver en värdig sportarena. En satsning som efter söndagens väckelsemöte står självklar för alla i byn.
Mikael Franzén borde få en staty utanför den nya arenan. Franzén har tagit Aranäs från ett litet division 2-lag till den absoluta toppen. Hans insats har varit ovärderlig. Även kollektivet ska hyllas. De egna produkterna, stjärnan Alexander Borgstedt, målvakts-Tony, ledarna, fansen, grundaren Elon Josefsson och hans kompisar. Alla är guld värda.
Det syntes i ögonen efter slutsignal. Efter skumpasprut och ringdans. En tomhet. En segerns sötma uppblandad med förvirring. Spelarna hade tagit laget till elitserien, målet var nått. Det tog klubben 63 år. Det är värt att fira.
Jonas Löfvendahl
Lasse Lagerbäck har kastat in handduken. Hail Lasse. Har tillsammans med Julia jobbat fram förslag till kandidater för drömjobbet.
Mina tre val:
1) Rickard Norling och Pelle Blohm.
Alltid gillat den nördiga fd AIK-tränaren. Vansinning hängiven ”the cause”, brinner för skiten och kan tänka ut extrema taktiska förändringar på översta Chalmersnivå. Frågetecknet är ringa utlandserfarenhet och att Zlatan inte ens vet vem det är. Blohm står när det andra faller, är bra på att analysera och är inte imponerad av någon. Blir nyttigt i den kaxiga gruppen. Dessutom med grönsvart plustecken.
2) Hans Backe och Glenn Strömberg.
Backe har precis rätt bakgrund för jobbet. Framgångsrik klubbtränare med många danska guld i bagaget, har jobbat i flera länder, fått en smak av förbundsjobbet senast i Mexico. Hans tid i världens rikaste klubb ger också en fin hemvävd känsla, polar liksom med Micah Richards. Strömberg är fullkomligt briljant, har ett fotbollsöga som matchar sportens allra största. Kommer att tillföra massor och kan förhoppningsvis hålla GBG-humorn i schack.
3) Guus Hiddink.
Kommer aldrig att ske, men ändå en drömtränare. Får alltid sina lag att överprestera. Står som Captain Morgan på linjen och dominerar. Hade inte bara tagit Sverige till slutspel utan vi snackar medaljer. Bara att mynta upp.
Julias tre val:
1) Glenn Strömberg.
Känns väldigt mycket Pep Guardiola. Oprövad som tränare men med en analytisk förmåga som inte kan ifrågasättas. Dessutom jävligt respekterad i spelarleden och duktig på att ta media. Det enda som egentligen talar emot honom är det kommersiella. Han kan ha sålt för mycket pastasås.
2. Erik Hamrén.
Valet grundar jag helt på väl insatta ÖIS-källor. Han ska tydligen vara en riktigt, riktigt duktig tränare – den bästa som någonsin satt sin fot på ÖIS-gården (hur mycket det nu säger). Han har också visat goda resultat på olika nivåer i olika länder. Känns lagom ung och lagom flashig. Ärver definitivt inte Lagerbäcks träningsoveraller.
3. Jörgen Lennartsson.
Glad. Okomplicerad. Charmig. Känns som en tränarnas Charlotte Kalla. Verkar se möjligheter och dessutom vara en matchcoach som kan få lagen att tända till i rätt läge. Osäkerheten ligger i hur han hanterar världsstjärnor. Kan bli jättebra, Zlatan & Co minns plötsligt sina ungdomsår och hur roligt det var att lira innan fotbollen blev jobb. Kan också bli pannkaka om han blir avfärdad som lekfarbror. Man får dock anta att han får ett rätt stort gäng U21-spelare att skola in och då kan den gamla hierarkin rubbas oavsett.
Som joker väljer vi Pia Sundhage; säger alltid vad hon tycker och verkar totalt orädd, ett mycket spännande experiment.
Vad tycker ni? Glöm inte att kommentera era favoriter.
