Kentuckyseven

Sju punkter för alla skidåkare som vill komma förberedda till pisten.

1. Gå till närmsta ishockeyhall och gå över isen tjugo gånger i dina pjäxor medan du bär på två par skidor, stavar, samt en ryggsäck med termos och mackor. Låtsas som om du letar efter din bil.

2. För att simulera pjäxorna, kan du ta på dig ett par vanliga skor, lägga en sten under sulan samt sätta en tving över tårna.

3. Köp ett par dyra handskar och kasta bort dem.

4. Gå till McDonalds och propsa på att få betala femtio kronor för en hamburgare. Se till att stå i den längsta kön hela tiden.

5. Bind fast ett liftkort i dragkedjan på din jacka, sätt dig på en motorcykel, åk så fort du bara kan och stanna inte förrän liftkortet har fladdrat framför ditt ansikte och skurit det till oigenkännlighet.

6. Kör långsamt med din bil i fem timmar — det kvittar var du kör, bara det är mitt i en snöstorm och du ligger bakom en långtradare.

7. Klä på dig så många kläder du kan hitta, och fortsätt sedan med att ta av dem alla eftersom du måste gå på toaletten.

God Jul!

Jules Winnfield (Samuel L. Jackson):

Now I want you to go into that bag and find my wallet.

Ringo (Tim Roth):

Which one is it?

Jules:

It´s the one that says ”Bad Mother Fucker”.

Nu står den där. Prunkande, grön, pimpad till max. Granen.

Ett magiskt familje-ögonblick, far (läs jag) sätter dit ljusen, glittret och stjärnan, kompad av Anchor’s Christmas Ale.

Mor (min fru) sätter dit kulor, annat pynt och extra allt.

Barn (Måns) hoppar förväntansfullt omkring, och sjunger julsånger. Frågar: Är det jul nu? Och tittar längtansfull (med en viss reservation) efter Tomten i fönstret. Det kommer att bli bra.

Blir julafton hos bror i år. Jag vet att det kommer bli überbra. Han har koll (läs hans fru).

Rolling Stone Magazine har samlat decenniets tio bästa album.

Gillar att Dylan, Stripes och Strokes är ombord.

Saknar Bon Iver.

Saknar Springsteen för sitt Risingalbum.

Saknar Ryan Adams Heartbreaker-platta.

Saknar The National, Band of Horses, Bright Eyes.

Saknar Kings of Leons Aha shake heartbreak-platta.

Saknar våra svenska hjältar Lars Vinterdäck, Håkan, Thåström.

Hursomhelst, här är Rollings top ten:

1. Radiohead: ”Kid A”
2. The Strokes: ”Is this it”
3. Wilco: ”Yankee Hotel foxtrot”
4. Jay-Z: ”The blueprint”
5. The White Stripes: ”Elephant”
6. Arcade Fire: ”Funeral”
7. Eminem: ”The Marshal Mathers lp”
8. Bob Dylan: ”Modern times”
9. MIA: ”Kala”
10. Kanye West: ”The college dropout”

Pressmeddelande från Thåström. Han meddelar:

¤ 25 november släpps samlingsplattan ”Be-bop-a-lula hela jävla dan!”. Innehåller Thåströms 20 år som soloartist och han har själv valt ut bitarna. Det finns även en DVD med åtta låtar från Olympen i Lund, och extraplattan ”Kompost” där Thåström gjort om några gamla låtar.

¤ Thåström medverkar också i TV-programmet Skavlan den 27 november, där han sjunger en sång.

¤ Han fortsätter turnera. Vinterns miniturné startar 28 januari i Norge, mellanlandar i Gbg 4 februari och avslutas i Köpenhamn 11 februari.

Medan Mangan ollar Knossos håller jag liv i bloggen. Tack till alla som läser.

Det ger också en viss frihet. Som att kunna publicera seklets bästa snapsvisa.

¤ Senast framförd: Joannas finfina 35-årsskiva.

¤ Bör sjungas:  Sju gånger, stregrande till sitt crescendo.

¤ Melodi: Trad.

Här är Gaisarna från Götet.

Här är Gais från Göteborg.

Och vi sjunger våran sång.

För vi vinner varje gång.

Här är Gaisarna från staden Göteborg.

HÄR ÄR…

Har lyssnat en del på The Wyo´s på sistone. Skönt band från Irland och England som spelar americana med storbrittanisk twist.

På deras myspace lägger bandet upp grymma spellistor. Här är den senaste, bra skit rakt igenom.

01. Decemberists : ’Crane Wife’

02. The National : ’Start a War’

03. Fleet Foxes : ’ Blue Ridge Mountains’

04. Bon Iver : ’ For Emma’

05. Andrew Bird : ’Fake Palindromes’

06. Little Walter : ’My Babe’

07. Midlake : ’Bandits’

08. Etta James : ’Tell Mama’

09. Band of Horses : ’The General Specific’

10. Roman Candle : ’Modern Radio’

11. Beat Radio : ’Elegy’

12. Joya Landis : ’Kansas City’

13. Kris Kristofferson : ’Sunday Mornin Comin Down’

14. Miracle Fortress : ’Have you seen in your dreams?’

15. Neil Young : ’Cowgirl In The Sand’

16. Godwits : ’Fires’

17. Charles Mingus : ’Ah Uhm’

18. Television : ’Marquee Moon’

19. Leadbelly : ’theres a man goin round takin names’

20. Tapes’n’Tapes : ’Insistor’

Det var i onsdags. Barnen var till hälften i sovläge (nej, inte tonåringen). Mangan ringde; klart jag skulle med till Säröbaren. Syrran ringde; klart jag skulle med till Säröbaren. Soundtrack-Ebbot hade klubb; klart jag skulle.

Vi körde ner till det gamla stationshuset och möttes av tumult. Hundratals bilar, lika många cyklar. Jag såg en (1) parkeringslucka längs med kajkanten och sänkte högerfoten över pedalen. Mangan satt bredvid och höll i sig. Vi såg rätt hårdkokta ut, misstänker jag.

Från ingenstans vrålade en sliten Ford Sierra fram. Vi möttes nästan, han svepte in och tog platsen. Min plats. Jag ögnade min motståndare med tung blick. Ur Sierrans baksäte går Håkan Hellström. Kritvita jeans, popfrilla och det där sköna garvet.

Jag och Mangan tappade hakan, som det heter, och tittade på varandra. Gud i himlen vad vi unnande Håkan Hellström den där platsen. Vi kunde parkera på jävla månen för Håkans skull.

Inne på Blomstermåla fortsatte kaoset. Det doftade stordåd. Bland en miljard tomma rosévinsflaskor, bland en miljard seglarkillar, bland en miljard välbärgade 50-taggare. Särö är snobbigt på sina håll och vi var mitt i hållet.

Världsmedborgaren Ebbot Lundberg gled förbi i sin kaftan. Ebbot är inte bara mittpunkt i The soundtrack of our lives. Han är inte bara Gaisare. Han är inte bara skäggig som en björn och mäktig som ett svin. Han är även Säröbo.

Med Beatles som bakgrund, på ljuvlig superåttafilm, tog Ebbot mikrofonen. Alla var välkomna, även om scenfolket såg lite tagna ut av publikens välklädda minglande och bitvisa ointresse.

Ebbot röjde på. Körde enorma ”Hurt” som Johnny Cash gjort odödlig. Pratade tyska i mellansnacket. Theodor Jensen gjorde The Plan-låtar. Titiyo fick fram allsången med ”Longing for Lullabies”.

Solen var sedan länge uppslukad av havet. På klubbgolvet såg det ut som landets mest skruvade firmafest. Ebbot samlade alla artister på scen. Kramkalas.

Gänget gjorde Lou Reeds ”Perfect Day”. Sedan kom han. Parkeringstjuven från Frölunda, Håkan Hellström. Publiken gick bananas, taket lyfte och korkar sköts obevekligt mot taket.

Alla gick av. Kärlek i luften. Håkan kom tillbaka, gjorde en omtumlande ”Ramlar”. Mangan räddade Titiyo från en fallande gardinstång. Jag fick en svettig kram av Håkan när han lämnade scenen. Allt var förlåtet.

För övrigt…

…längtar jag till nästa helg. Way out West i Slottsskogen. Med GL Blå från Vallda trekant, rakt in till Slottsskogen, behöver jag inte ens tänka på parkering.

Tillbaka från Paris. En knapp vecka med familjen i baguettens huvudstad. Vill flytta dit. Undrar om det finns plats på Le Mondes redaktion?

Hugo fick äntligen åka upp i Eiffeltornet, Albin dominerade vid Sacre Coeur, jag och Sofia njöt av varje gathörn, av varje impuls, av varje sekund.

322 mil, tur och retur. Grabbarna var fantastiska. Äkta globetrotters. Finns inget bättre resesällskap i världen. Il padre, stolt och lycklig.

Badade i en vulkansjö i Koblenz på vägen hem. Gott så.

Buffy Brogren levererar från Chicagos skitiga bluesgolv:

Om du någonsin får möjlighet att spendera en kväll i Chicago är haket på 2519 Halsted, the place to be! Välscoutat av Löfvet för några veckor sedan och jag har precis fått mitt livs bästa klubbspelning till livs på den adressen.

Utanför entrén hänger två skyltar med texten B.L.U.E.S. Den ena med så mycket patina att den antagligen hängde där redan innan de byggde huset för si så där en 40 år sedan. Den andra är en fantastiskt neonskylt med blå text och röd ram.

En svart broder modell större i jeansväst står i dörren och äger entrén. Fick visa leg, det var inte igår. Väl innanför är och andas stället blues. Finns inget i lokalens interiör som inte har en bäst föredatum passerade för minst fem år sedan.

Patina med stor H som i hak. Avskalat möblemang, bara barstolar och träbord. Skyltarna på bordet gör reklam för shots eller bomber med Jägermeister varför man nu skall dricka det på en bluesbar.

Jag satsar på Miller i hettan och senare under kvällen ackompanjerad av en riktigt bra bourbon som gick under namnet Makers någonting. Stället är i princip tomt när vi kommer dit vid 21-tiden men fylls snabbt då bandet drar igång strax efter halv tio. Publiken domineras av studenter från universitetet två kvarter bort men här finns personer i alla åldrar och dansgolvet framför scenen har under en 15-minutersperiod en medelåder på plus 60, som verkligen gick igång på den svarta musiken från söder.

På scen denna heta junikväll i norra Chicago står Rodney Brown & Hotrod. Rodney är precis allt det du vill ha av en blueskung, stor, svart, basröst, kort till skratt men med en fantastisk längtan i rösten och kung på sax. Förövrigt gillar han sin blues funky.

Han är under hela kvällen tungt uppbackad av bandet där gitarristen, en till utseendet och uttrycken blandning av Ulf Lundell och Janne Schaffer fast tunnhårig. Första setet svänger fantastiskt och alla vill bara ha mer. Under det andra setet kommer det ett magiskt ögonblick när Rodney Brown lär oss alla, om vi inte tidigare visste, vad blues är. It is a good woman gone bad och sedan drar de igång en långsam tolva som sakta mal fram genom lidelse, smärta och kompakt mörker. Bandet har fått sällskap av en ung man med munspel som fyller det sista lilla tomrummet och skapar den perfekta bluesspelningen.

Så om du någonsin spenderar en kväll i Chicago, lova dig själv att ta dig till B.L.U.E.S. på 2519 Halsted, släng fram lägget och beställ en Makers. Det kommer du aldrig att ångra.

Det här är Buffy Brogren för K7 i Chicago.