Kentuckyseven

Det har tjatats genom åren. Gentlemen är ett alster man ska läsa, eller snarare ”uppleva”. Sagt och gjort.

Boken handlar om Klas Östergren (författare) och Henry Morgan (boxare, pianist, factotum). De slår dank i Stockholm, bor i en egendomlig lägenhet på Hornsgatan, söker det geniala i det enkla. När de inte skriver kompositioner eller Strindbergpastischer gräver de en tunnel under Södermalm på jakt efter guld.

Berättelsen växer sig stor och mäktig som ett himlavalv över de 515 sidorna. Känslan är ”noir” och Östergren dominerar med ett språk som är värt att leva för. Lättsvenska blandas oemotståndligt upp med svårsvenska som echaufferad, clairobscuren och luguber. Litterärt var förnamnet.

Det är en underhållande skröna, dock inte utan sega partier – främst när Henrys poetbrorsa Leo hittar murveldynamit i en krigs-skandal. Lik förbannat är det en fantastisk bok. Den genomlyser ensamhet, kamratskap och gränslandet däremellan.

Sedan har Östergren den där förmågan – oh halleluja – att få läsaren till sig. Jag kröp in i lägenheten på Hornsgatan och en del av mig kommer alltid finnas kvar där inne bland böckerna och de tunga gardinerna.

Uppföljaren heter Gangsters och frågan är inte om den ska läsas. Utan när.

Betyg: Sex av sju K7´s.
Drick till: Brunsvart Anchor Christmas Ale, nr 11231 på bolaget.
Lyssna till: Revykungen Ernst Rolfs greatest hits.

Jag måste börja med bokens stora problem.

Den handlar om två systrar som beskrivs som genomgoda. Förträffliga människor som skiner av ljus, en okritisk hyllning till de bägge.

Det blir andefattig att läsa om så förståndiga människor. Ge mig lite svärta, lite misär eller åtminstone något som liknar smuts. Annars förblir jag likgiltig.

Å andra sidan har vi Ranelids egna, unika språk. Jag läser en mening och känner igen prosan omgående. Han är begåvad och skriver vackert, med en imponerande klarhet. Hoppas han använder det språket i en mer intressant berättelse nästa gång.

Betyg: tre av sju K7´s
Drick till: en flarra rosé
Lyssna till: the very best of Yanni

Boken är skriven 1929. Just där svindlar tiden genom min själ. Precis på samma sätt som när jag ser en äkta Van Gogh på nåt museum i en storstad. Jag virvlas bakåt. Det här är kulturen, livet, arvet. Just i det här fallet är det lite överreklamerat.

Jag har läst ett gäng Hemingway. ”Den gamle och havet” är bäst. ”Farväl till vapnen” lägger sig i något mellanskikt. Märkligt nog blir jag inte helt övertygad om kärleken. Tragedin däremot känns äkta. Krigets våldtäkt på alla den stöter på känns på riktigt. Och slutet, ja herregud. Den tomheten som finns kvar i förlossningsrummet är otäck.

Kapitlet när Frederick Henry, en ung amerikan under första världskrigets Italien, ror över en enorm sjö med Catherine Barkley, engelsk sjuksköterska, är fantastiskt; de flyr kustbevakningen och riskerar sina liv i en hovmästares eka och med näsan som enda kompass. (Det där var för övrigt en mening som Ernest aldrig hade skrivit. Han hade skrivit: ”De rodde. Jävligt långt. Det var jobbigt. Jävligt jobbigt. Sen drack dom. Kallt vitt vin. Chianti förmodligen.”)

Ernest Hemingway skriver hårt. Alla meningslösa bisatser är strukna. De flesta adjektiv med. Det är en stil som jag fullkomligt avgudar. Isbergsmetoden, med bokstävernas meningen långt under ytan.

Historien om den unge amerikanen som beger sig ut i krig för ett annat land, ett annat folk, och hans kärlek till den märkliga Catherine är en klassiker. Men den greppar inte mig om strupen som jag hade hoppats. Jag går obemärkt vidare.

Betyg: Fyra av sju K7´s.
Drick till: Vermuth?
Lyssna till: Håkan Hellström på högsta volym.

1996 skrev Erlend Loe den kultiga Naiv.Super. En smått genialisk bok. Därmed har han själv lagt ribban. Gosse vad han river.

I Fakta om Finland (Loes fjärde roman) är storyn rätt kul. Huvudpersonen skall skriva en broschyr om Finland. Han träffar ett par finnar på landets ambassad och ljuger sig till jobbet. Han vet att finnar gillar sauna. Och vodka. De fuskar när de åker längdskidor. Han tror att de kör på vänster sida av vägen.

Ungefär där slutar det roliga. Loe hänger upp sitt skrivande på några bärande punkter. Tråkiga punkter. Som vatten. Skit i vattnet skriker jag, lite för högt, rakt ut i luften redan efter några sidor. Bönhörd blir jag ej. Det känns som om Loe fastnar i en skrivteknik som stryper ner berättelsen med ett tolvpunktsbälte.

En av få höjdpunkter är när huvudpersonen passar tjejens lillebror och de börjar lattja med ett motorcykeldataspel. Efter att illbrorsan somnat ”utslagen, stackarn, av sin egen medelmåtta” spelar han vidare mot datorn. Då funkar plötsligt humorn igen, den passagen gör mig grün av avund.

Loe skriver naivt. Det ger nya perspektiv och skapar roliga situationer. Men Erlend (norska för Erland?), för allmänhälsans skull, nästa gång du smartar fram en bok. Bry dig om berättelsen.

Betyg: Två av sju K7´s.
Drick till: Absolut inte vatten.
Lyssna till: Reklamfinansierad radio.

Claes Hylinger är en författares författare. En man att se upp till. Han skriver sina betraktelser i lugn takt. Ljuset tänds över bakgator i Göteborg, Paris, Nordafrika. Allt träffar. Språket är så genomarbetat att det känns kusligt enkelt. Det enkla, som samtidigt är det svåra och vackra.

I Hotell Erfarenheten, ett ställe som Hylinger själv säger sig ha besökt en gång i drömmen, fortsätter hans skrivande planenligt. Författaren sitter i föräldrahemmet i Örgryte och tittar ut genom fönstret. Minnen och anteckningsböcker bjuder in läsaren till allsköns platser. Anekdoten om Churchill är en av många höjdpunkter.

Det är min sjätte Hylinger-bok. Att karln bor granne med kulturarbetarens farsa (gynekologen) är stort nog. Men hans författarskap är större. Det är faktiskt värt att leva för.

Betyg: Sex av sju K7´s
Drick till: Kinesiskt te, ett glas maltwhiskey strax bredvid
Lyssna till: Sinatra på vinyl

Jag tänker på Raskolnikov, Dostojevskis skapelse, när jag läser om Smithson Ide. En människa som handlar fel men menar rätt. Jag vill skrika upp honom på korrekt väg. Men tjockisen i boken bara cyklar vidare.

Ron McLarty är såklart ingen Fjodor. Det är ingen utom ryssen själv. Men McLarty är intressant för det. Han skriver bra och känslofritt, ändå känslosamt. Jag får ont i magen och blir ledsen när jag läser om Smithys syster, jag greppas av den tjocke mannens öde, hans relation till grannen Norma, hans döda föräldrar, hans ensamhet.

Boken går som en roadmovie över USA. På en gammal Raleighcykel. Smithy Ide är på väg att hämta sin systers urna och slutar dricka sprit på resan. Han träffar människor och dras in i deras öden på vägen, blir överkörd av bilar, hjälper aids-sjuka, träffar sin Vietnampolares familj.

Allt känns trovärdigt och är underhållande. ”Jag minns att jag sprang” är en riktigt bra bok. Läs den.

Betyg: Sex av sju K7´s.
Drick till: Banancognac
Lyssna till: A perfect day, Lou Reed, på repeat

Doris Flinkenberg. Sandra Wärn. Lorelei Lindberg. Ålänningen. Kusinmamman. Bencku. Eddie de Wire. Bombnedslaget Pinky Pink. Jag känner dem alla.

Där i Trakten, i den finländska arkipelagen. Monika Fagerholm har författat en fantastisk historia. Mystisk och förtjusande. Hon fick också mycket välförtjänt Augustpriset för boken.

Det är en uppväxtsresa, vi vet alla hur jävligt det kan kännas. Det är samtidigt en resa till det inre av alla inblandade. Jag finns på plats hos dem, i träsket, de lustiga husen, det känns som om jag själv vandrar längs myrarna.

Det är ingen lätt bok att slå sig in i. Första hundra sidorna får man kämpa. Sen lossnar det. Boken är ett sorts mästerverk. Jag imponeras av arbetet som ligger bakom. Fagerholm är en riktig författare, en sådan utdöende art.

Spänningen och frågetecknen finns med genom alla 489 sidorna. När jag stänger boken finns den fortfarande kvar. Underbart.

Betyg: Sex av sju K7´s.
Drick till: Tiogradig Cuvée Jean de la Fontaine (bolagsnummer 7559).
Lyssna till: Imperiet.

Jag hade inte en aning om vad det var för svart bok jag höll i min hand inne på bokhandeln. Att den handlade om John Ausonius, lasermannen, det visste jag. Men att den skulle vara ett sådant tidsdokument det hade jag faktiskt ingen aning om. För någon som är född på 90 talet skulle detta kunna ha varit en otroligt skrämmande deckare. Man känner nästan att boken känns overklig. Har detta verkligen ägt rum. Jag minns tydligt tiden kring dåden som Ausonius utförde. Men först nu förstår jag vidden och vad som egentligen hände.

Gellert Tamas lyckas så bra med att beskriva Sverige och John Ausonius att man nästan känner att man sitter och läser en historiebok. Hans beskrivning av andan i landet i 90-talets början är så målande och insiktsfull att man nästan skäms över att ha varit med. Man önskar på något sätt att man hade varit mer aktiv i rasismfrågorna, och ställt upp för de människor som ställdes inför något så grymt som den behandling vår tids regering erbjöd. Man upplevde exempelvis Ny Demokrati som något som var lite av ett skämt, efter att ha läst lasermannen får man ganska klart för sig. Det var inget skämt. Det var vidrigt att de valdes in i vår riksdag. Att så många människor (10% av de som röstade i valet!!) kunde rösta på en sådan politik. Riktigt skämmigt. Undrar hur många idag som skulle erkänna att de röstade på NyD i riksdagsvalet? (liten blinkning till F.Hammar och F. Vikingsson i deras 100 Höjdare bok.)

Att vara inne i Ausonius huvud känns väldigt väldigt skrämmande. Han måste ha varit så fruktansvärt sjuk. Den känslokalla totalt empatisaknande person som han blev när han växte upp kan man ju bara tacka sin gud för att man aldrig stötte på. Han måste ha förstört så många liv, så många människor som blivit spillror av det de en gång var. Man kan se hans mörka kalla ögon, när han står framför sitt offer och trycker av. Den skräcken kan nog hans offer aldrig glömma. Att han bara lyckas att skjuta ihjäl en person av alla, är otroligt. Otroligt.

Förutom de dåden mot invandrarna gjorde ju Ausonius så många andra brott, så många kalla bankrån och bedrägerier. Man undrar hur han på något sätt orkade med sitt liv överhuvudtaget. Nog för att han var en psykopat, men ändå.

Sällan har jag upplevt en jakt på en mördare så levande. Det sätt som Gellert Tamas beskriver infångandet av Ausonius är så oerhört intensivt och spännande. Man ser framför sig alla dessa poliser och man kan nästan höra pulsslagen i den tysta kupén på polisvolvon. Fan, det är så jävla bra, att jag måste ta till de orden. Fan, jävlar.

Det känns svårt att skriva en recension av boken, den känns så enormt verklig att det inte går att recensera den som en vanlig bok. För mig är det inte en vanlig bok. Jag sträckläste boken från pärm till pärm. Jag längtade efter att få sätta mig på bussen och slå upp boken och läsa. Det är inte ofta en bok fullständigt trollbinder mig så.

Att boken får ett högt betyg känns inte konstigt. Jag hade lika gärna kunnat ge den här boken en sjua, men jag vill gärna tro att det kanske bara finns en eller två böcker som är sjuor. Men om jag om tio år fortfarande inte läst en sjua så kommer jag att ändra betyget på denna. Till en stark sjua.

Betyget blir 6/7 med guldkantad rundning. Tack Gellert Tamas. (och tack till Olle Nyberg för tipset!)

Deckare är en vederstygglighet. Ett brott ska lösas, polisarbetet fortgår, suck och evig tristess. Spänningen på resans mål, via alla gudsförgätna ledtrådar, blir för mig en rutig restaurangduk som knölas in i munnen. Den letar sig ner för syrekanalen. Tills bara kvävningen återstår, nästan som en vän. Jag måste harkla upp och läsa god litteratur.

Trots formatet har Gellert Tamas skrivit en viktig bok. Den borde sättas på Sveriges skolungdomars schema. Så att de minns hur skevt Sverige var i slutet av förra seklet.

Vi får aldrig glömma Ny demokrati. Hur lätt politiska partier kan vinna röster med skitiga, populistiska, rasistiska tankar som i förlängningen skjuter landet i sank med en laddad Smith & Wesson.

Vi har sett Carl I Hagen i Norge, Jean-Marie Le Pen i Frankrike, greven och skivbolagsdirren i Sverige. Vi har inte råd med repetition av den läxan. Den måste vi ha lärt oss. Där spelar Gellert Tamas reportage en roll.

Likt förbannat är det en deckare. Därmed tråkig att läsa. Jag kämpade som en maratonlöpare över prärien för att nå de sista sidorna. Tillslut bröt jag mållinjen.

Betyg: Tre av sju K7´s.
Drick till: Nåt värmande som ändå håller dig nykter. Typ alkoholfri glögg.
Lyssna till: Sergej Rachmaninovs andra pianosonat.

En fantastiskt smutsig och skitig bok. Man känner sig sådär äckligt blöt längs ner på byxorna hela boken igenom. Henry Chinasky (Bukowskisk alter ego) som boken handlar om är en manschauvinist och en ”ladys man” uti fingerspetsarna och agerar precis som en sådan. Han ger kvinnorna precis det de vill ha. Men har problem med sin egen relation… Man önskar alla … sidor att han på nåt sätt skall lyckas ta sig upp från skitjobbet och på nåt sätt komma nån vart i livet.

Bukowski är oerhört skicklig på att skapa en bild av miljöer personer som får en att helt gå upp i huvudpersonens liv. Henry följer samma bild dag efter dag i sitt skitiga gråa liv på posten där han piskas av sina plågoandar till förmän. Han träffar kvinnor, spelar på hästar och dricker för mycket dag ut och dag in.

Boken sätter rejäla spår i ens sinne och man vill gå och tvätta händerna efter varje gång man läst. Inget för smutsfobiker alltså.

Jag har sällan läst en så gripande och äckligt grå bok, men jag skulle vilja läsa fler. Bukowski ger mersmak.

Betyg: 6/7