Kentuckyseven

Jag hade inte en aning om vad det var för svart bok jag höll i min hand inne på bokhandeln. Att den handlade om John Ausonius, lasermannen, det visste jag. Men att den skulle vara ett sådant tidsdokument det hade jag faktiskt ingen aning om. För någon som är född på 90 talet skulle detta kunna ha varit en otroligt skrämmande deckare. Man känner nästan att boken känns overklig. Har detta verkligen ägt rum. Jag minns tydligt tiden kring dåden som Ausonius utförde. Men först nu förstår jag vidden och vad som egentligen hände.

Gellert Tamas lyckas så bra med att beskriva Sverige och John Ausonius att man nästan känner att man sitter och läser en historiebok. Hans beskrivning av andan i landet i 90-talets början är så målande och insiktsfull att man nästan skäms över att ha varit med. Man önskar på något sätt att man hade varit mer aktiv i rasismfrågorna, och ställt upp för de människor som ställdes inför något så grymt som den behandling vår tids regering erbjöd. Man upplevde exempelvis Ny Demokrati som något som var lite av ett skämt, efter att ha läst lasermannen får man ganska klart för sig. Det var inget skämt. Det var vidrigt att de valdes in i vår riksdag. Att så många människor (10% av de som röstade i valet!!) kunde rösta på en sådan politik. Riktigt skämmigt. Undrar hur många idag som skulle erkänna att de röstade på NyD i riksdagsvalet? (liten blinkning till F.Hammar och F. Vikingsson i deras 100 Höjdare bok.)

Att vara inne i Ausonius huvud känns väldigt väldigt skrämmande. Han måste ha varit så fruktansvärt sjuk. Den känslokalla totalt empatisaknande person som han blev när han växte upp kan man ju bara tacka sin gud för att man aldrig stötte på. Han måste ha förstört så många liv, så många människor som blivit spillror av det de en gång var. Man kan se hans mörka kalla ögon, när han står framför sitt offer och trycker av. Den skräcken kan nog hans offer aldrig glömma. Att han bara lyckas att skjuta ihjäl en person av alla, är otroligt. Otroligt.

Förutom de dåden mot invandrarna gjorde ju Ausonius så många andra brott, så många kalla bankrån och bedrägerier. Man undrar hur han på något sätt orkade med sitt liv överhuvudtaget. Nog för att han var en psykopat, men ändå.

Sällan har jag upplevt en jakt på en mördare så levande. Det sätt som Gellert Tamas beskriver infångandet av Ausonius är så oerhört intensivt och spännande. Man ser framför sig alla dessa poliser och man kan nästan höra pulsslagen i den tysta kupén på polisvolvon. Fan, det är så jävla bra, att jag måste ta till de orden. Fan, jävlar.

Det känns svårt att skriva en recension av boken, den känns så enormt verklig att det inte går att recensera den som en vanlig bok. För mig är det inte en vanlig bok. Jag sträckläste boken från pärm till pärm. Jag längtade efter att få sätta mig på bussen och slå upp boken och läsa. Det är inte ofta en bok fullständigt trollbinder mig så.

Att boken får ett högt betyg känns inte konstigt. Jag hade lika gärna kunnat ge den här boken en sjua, men jag vill gärna tro att det kanske bara finns en eller två böcker som är sjuor. Men om jag om tio år fortfarande inte läst en sjua så kommer jag att ändra betyget på denna. Till en stark sjua.

Betyget blir 6/7 med guldkantad rundning. Tack Gellert Tamas. (och tack till Olle Nyberg för tipset!)