Kentuckyseven

Jag hade precis flugit från Chicago. Åtta timmar utan sömn, trots att det var mitt i natten.

En snäll svåger hade uppgraderat mig. Jag gjorde klassresan från boskap till business. Levde på rätt sida skynket. Extra benutrymme, gratis sprit, ingen sömn.

Jag kan inte sova på flygplan, hur lyxigt jag än sitter. De hade kunnat blåsa upp en Hästensäng där i mittgången, jag hade ändå hållit mig vaken. På pin kiv.

Mellanlandning på Kastrup 13.10, planet hem till Landvetter tre timmar senare. Jag famlade mig fram, sömndrucken i denna ocean av tid. Genom tullen, bland resenärer, taxfree och snabbmat.

Mindes att någon bodde på en flygplats, i någon film och säkert i någon verklighet. Stackars sate.

Mellan gate B5 och gate B6, där i vimlet, när jag tittade upp från golvet. Som en uppenbarelse. Som en konung. Z L A T A N.

Zlatan Ibrahimovic. Ibra. Big Z. Vid konungens sida, den blonda tjejen. Zlatan körde trolleyn. Tjejen körde solglasögon. Han var jävligt lång, jävligt stor, jävligt mäktig. Ännu mäktigare, så här i efterhand.

Han ägde Kastrup och funderade allvarligt på att lägga ner hela skiten. Ögonblicket var på hans villkor.

Hans blick mötte min. De där brinnande, svarta ögonen. Blicken som skrämmer världens farligaste mittbackar. Pupillerna som gör dagispojkar av tatuerade män

Den totala beslutsamheten som tagit Zlatan från Rosengård till San Siro. En av klotets bäst betalda fotbollsspelare. Tiden frös (min, inte hans).

Zlatan Ibrahimovic gled förbi. Självsäker på precis allt i hela universum. Han var Pythagoras sats, det sjätte sinnet, en Boeing 747. Han var Stäppvargen, Processen, Brott och straff. Jag lommade vidare. Hänförd.

Bara timmar innan hade han fått hela satans Interklacken att hålla käft, med mål och tysta fingret. Där, ungefär kvart över två på söndagens eftermiddag, gick han mellan gate B5 och gate B6.

Ingen, just ingen, kickar fotboll som han.