Kentuckyseven

Han joggar runt Helsingfors. På jakt efter hus. Kåken ska få tillbaka fru och barn som förlorades när knytnäven landade i fruns ansikte. Uppförsbacken är kraftig innan man kan börja uppskatta huvudpersonen.

Löpgravsvägen är tragisk, svartsynt och finskt rolig. Skrattet fastnar på vägen. Den är hyfsat underhållande, om än väl monoton. Kari Hotakainen skriver bra, en lätthet som imponerar. Hans galning till huvudperson blir intressant. Korta kapitel, allt skrivet i jag-form, ur sex-sju personers olika synvinklar.

För alla som någon gång varit på en husvisning är bokens mäklardel amusant. Dåliga objekt pyntas med leksakstraktorer på tomten. Solen ska falla på äppleträdet, lägg visning till klockan 17. Magkänslan för pengakåta mäklare förblir ogillande.

Det jag saknar är suget i magen. Jag längtade aldrig efter boken, trots att den låg på nattduksbordet i över två månader.

PS: Det finns en formulering i boken som beskriver tystnad på ett fullkomligt överbegåvat sätt. I en enkel mening. Jag berättar inte hur, snor det själv istället. DS.

# Betyg: Fyra av sju K7´s.
# Drick till: Nubbe.
# Lyssna till: Sex pistols.