Kentuckyseven

Tisdag. Tranströmertid. Dysch-dysch.

Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.

Tomas Tranströmer, ur ”Snö faller” från 2004.

Kompisen Kalle K. hälsar att tävlingen snyggast metafor kanske avgjordes redan 1962.

Läser man de första raderna i Tranströmers första vers så kan man bara hålla med, b som i briljant.

Paret

De släcker lampan och dess vita kupa skimrar

ett ögonblick innan den löses upp

som en tablett i ett glas mörker. Sedan lyftas.

Hotellets väggar skjuter upp i himmelsmörkret.

Kärlekens rörelser har mojnat och de sover

men deras hemligaste tankar möts

som när två färger möts och flyter in i varann

på det våta papperet i en skolpojksmålning.

Det är mörkt och tyst. Men staden har ryckt närmare

i natt. Med släckta fönster. Husen kom.

De står i hopträngd väntan mycket nära,

en folkmassa med uttryckslösa ansikten.

Tomas Tranströmer, Den halvfärdiga himlen, 1962.