Paul Hardings Tinkers vann Pulitzerpriset i veckan. Vackert att ett litet independentförlag med en debuterande författare kammar hem storpris. Romanen trycktes i bara 3 500 exemplar. Gissar att de just nu knäpper på tryckpressarna igen.
Boken? Handlar om en sjuk mans sista dagar, han finner sig plötsligt i dödssängen med familjen samlad runt sig. Minnen, tid, liv.
Läser just nu ”The Rainbow Stories” av William T. Vollmann, en mörk novellsamling om allt från mördare till prostituerade, från skinheads till änglar. Närmast i läshögen ligger ”The sorrows of an american” av Siri Hustvedt, ”Fear and Loathing in Las Vegas” av Kentuckyfödde Hunter S. Thompson och ”Människor helt utan betydelse” av Johan Kling.
Vill man ha tips på bra böcker är The Guardians boksidor värdefulla. Just nu har de av olika anledningar uppe Douglas Couplands klassiker ”Generation X”, Nobellvinnaren Le Clézios ”Desert”, rockmurveln Nick Kents ”Apathy for the Devil” och New Orleanshistorien ”Zeitoun” av Dave Eggers på tapeten.
Eggers senaste beskrivs: ”A haunting depiction of the horrors of post-Katrina New Orleans. In the wake of the hurricane, Abdulrahman stays behind, traversing the flooded streets by canoe, feeding trapped animals and rescuing survivors. But there’s another nightmare to come.”
Aftonbladet diggar Deportees, det är tydligt. 3 av 5 har med den i sin ”årets bästa” lista. Bra skiva, men riktigt så bra? Jag vet inte.
Det är spännande att man kan rösta på årets bästa platta också, på fina Aftonbladets musiksektion, tråkigt bara att man inte får välja själv… De har valt ut, sen får man plocka de torra russinen ur kakan.
Nä, ska man välja ”årets bästa” kan man väl få välja själv? Annars kommer resultatet av omröstningen halta något, eller?
Hemkommen från Grekland. Hann läsa tre böcker. Alla rekommenderas och får stolta 5 av 7 Kentuckysevens i betyg.
The Heroin Diaries. Nikki Sixx hittar sin dagbok från 1986. Fruktansvärd läsning men också fruktansvärt underhållande. Rockstjärnedrömmen får sig en jävla törn. Smutsigt och mer knark än i slutscenen av Scarface. Samtidigt en inblick i livet under Girls-turnén, hur langarna vägrar släppa taget och den slutgiltiga dosen ihop med Slash. Kickstart my heart, som Mötley sjunger.
Sputnik Älskling. Haruki Murakami har kallats en Paul Auster med hjärta och humor. Här visar berättaren K sin kärlek till Sumire som i sin tur blir kär i arbetsgivaren Muy. De åker till Grekland, och Murakami håller hela tiden dörren till det omöjliga vidöppen. Scenen med pariserhjulet i Schweiz är bland det mest skruvade jag har läst. En författare att följa.
Ett land i gryningen. Dennis Lehane (mannen bakom Mystic River) ger sig på att skriva den stora amerikanska novellen. Det är 1918 i Boston. En överjävlig tid, en tid där USA mer påminde om en krutdurk än om en smältdegel. Episkt och ändå drivet om svarte Luther, vite Denny och baseballhjälten Babe Ruth. Heder åt Lehane som gör det fullt ut, 762 pocketsidor utan sidospår.
Tisdag. Bruno Keats Öijer-tid. Dysch, dysch.
–
Jag intalar min fiende
att det är jag som bestämmer
att jag tar slut när jag vill
Han tittar besviket åt sidan
nästan övergiven
och rummet är stort och avvaktande
ingen luft har spöats fast i sånt som möbler
Min fiende sitter tyst
förlorad i tankar
Jag böjer mig sakta fram och rör vid honom
får honom att förstå att jag inte kan ta hand om honom
Att han måste avlägsna sig
han måste gå
–
Bruno K Öijer, ”Jag intalar min fiende” ur samlingen ”Medan giftet verkar”.
Har precis läst ut Doris Lessings debutnovell ” The grass is singing” från 1950.
Det börjar med en dödsannons. Sedan rullas historien upp. Blytungt och övertygande. Våldsamt och utan nåd.
Lessing, som belönades med Nobelpriset 2007, skriver om Sydafrikas karga veld. Om livet på landsbygden, om hur en kvinna tappar taget om sig själv som passiv hustru till en fattig bonde, ute i den fördömande solen, inne i huset med plåttak som värms likt en stekugn varje dag, där svarta arbetare behandlas som smuts och bär sin ilska inuti för den lilla lönens skull, hela vägen fram till det oundvikliga slutet.
Allt med ett språk som tar egna vägar över 206 sidor. Storartat.
Betyg: 6 av 7 Kentuckysevens.
Fredag. Tranströmertid. Dysch-dysch.
.
Svarta vykort
I
Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen
II
Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.
.
Tomas Tranströmer, Det vilda torget, 1983.
Kompisen Kalle K. hälsar att tävlingen snyggast metafor kanske avgjordes redan 1962.
Läser man de första raderna i Tranströmers första vers så kan man bara hålla med, b som i briljant.
Paret
De släcker lampan och dess vita kupa skimrar
ett ögonblick innan den löses upp
som en tablett i ett glas mörker. Sedan lyftas.
Hotellets väggar skjuter upp i himmelsmörkret.
Kärlekens rörelser har mojnat och de sover
men deras hemligaste tankar möts
som när två färger möts och flyter in i varann
på det våta papperet i en skolpojksmålning.
Det är mörkt och tyst. Men staden har ryckt närmare
i natt. Med släckta fönster. Husen kom.
De står i hopträngd väntan mycket nära,
en folkmassa med uttryckslösa ansikten.
Tomas Tranströmer, Den halvfärdiga himlen, 1962.
Ett liv utan liv, en avgrund utan botten, en färg klart mörkare än svart.
Några författare lyckas fånga det, göra det intressant och omvälvande.
Läser just nu William T. Vollmann, en av dem.
Han har bland annat skrivit Rising up and rising down på nätta 3.300 sidor. Det är som Bibeln. Två gånger.
Jag läser Rainbow Stories, en av hans första novellsamlingar från 1989. Omtumlande om människor som det är svårt att tycka om.
