Kentuckyseven

Kentuckyseven har fått post från Moneybrother. Han lovar att komma till Göteborg för spelning på Trägår´n 14 oktober – då hans nya turné startar. Brevet i sin helhet:

Hej, jag ska göra en akustisk soloturné. Min första.

Det bästa med mina konserter, tycker jag själv alltså, är att de aldrig varit inrepade. Alla musikerna har jämt stått och tittat på mig hela konserterna för de har inte vetat när vi ska skrika eller när vi ska viska. För mig är liveshowerna alltid en kommunikation med publiken. Så säger alla band men om man ser de flesta av dem två gånger på ett år är det ju ändå samma låtar, samma arrangemang och kanske t.o.m samma mellansnack.

Fair enough tycker jag, kommer man på en bra formel så håller man sig till den och en bra story håller för upprepning.
Men jag började med detta för att jag inte ville göra samma sak varje dag. När man jobbar på krogen lär man sig snabbt att alla gäster inte kan behandlas lika. När det romantiska paret vill ha mat vill de det på ett annat sätt än dom fnissande tanterna.

Genom att jag alltid har turnérat mycket i olika länder har jag lärt mig att musikerjobbet är typ samma sak. När du spelar i ett land där du är populär kan du göra konserten till ett aerobicspass om du vill och alla kommer studsa med. Men dagen efter på en krog i Belgien blir det patetiskt med gymnastiken. Då behöver publiken samtalas med på ett annat sätt.

Jag övade lite i somras, bad en kompis boka in några solo gig i syd-Tyskland och Österrike. Där känner man ju i stort sett ingen. Men där hände det. Kommunikationen blev ren och fin. Alla förstod vad man kommit för att säga och alla känslorna fanns kvar.

Alltså, konserten skall kännas större, närmare, ärligare och lite bättre.
Så nu prövar jag här hemma med!
Er Moneybrother.

Ser på tok för mycket på tv-serier, på tok för sent på nätterna. Men det finns uppsidor med att se för mycket tv-serier också. I alla fall om det brusar upp ett HBO i rutan när man smätter igång dem.

Inte bara att det borgar för kvalitet, det finns vansinnigt bra musikläggare som sitter och smusslar bland Entourage, Hung och andra sköna serier.

Som till exempel 8:e avsnittets av Hung’s  slutlåt:

The Black Keys – Tighten Up

Mer supersköna bitar? Det finns ju alltid…

Kentuckys Finest…

Vi hade fest i Bat Country. Alla överlevde. Tack.

Bokmässan (23-26 september) har släppt sitt program. För oss Kentuckybarn sticker Filip & Fredriks utfrågning av Håkan Hellström ut. En grillning att längta efter. Kolla hela programmet här på gp.se.

Ser också fram emot 33-årige Ondjaki från Angola. Författaren finns på svenska i boken Visslaren som gavs ut av Tranan i fjol. En hoppfull berättelse från ett land fyllt av inbördeskrig, en hyllning till livet.

”One October morning, while it is raining, a young man arrives at a small African village, with a church on one side and a smiling baobab tree on the other. He enters the church and starts whistling. The sound is so beautiful, that the priest is left in tears and the doves listen in absolute silence.”

Just upptäckt Mumford & Sons. Fantastiskt band från västra London. Lyssna upp enorma The Cave på Spotify.

Sagt om sönerna: ”They create a gutsy, old-time sound that marries the magic of Crosby, Stills, Nash and Young with the might of Kings Of Leon, and their incredible energy draws us in quickly to their circle of songs, to the warmth of their stories, and to their magical community of misty-eyed men.”

Och där blev de klara för Way Out West. Fräscht…

Bandet har också finsmaken att ha en bokklubb på sin hemsida. Mer sånt! Första boktipset från bandpappan Marcus Mumford var All the Pretty Horses av Kentuckyfavoriten Cormac McCartney. Boken börjar:

”He sat in the diner and ate a big plate of huevos rancheros and drank coffee and watched the gray fields pass beyond the wet glass and in his new boots and shirt he began to feel better than he’d felt in a long time and the weight on his heart had begun to lift and he repeated what his father once told him, that scared money cant win and a worried man cant love. ”

Ben Bridwell och hans polare tände eld på Trädgår´n igår. Det var Cigaretts, Wedding Bands, det var The Funeral, det var nytt Neil Young-doftande material, det var fullsatt och  sakralt.

Band of Horses tar över världen framför mina ögon.

Way out West presenterade idag åtta nya artister till parken i sommar. Däribland rockens räddare The National och vår svenska Bob Dylan The Tallest Man on Earth. Tack för kaffet.

WoWs sajt

Underbara Oppigårds har tagit fram en Amarillo Spring.

Väl värd att pröva, tro mig.

Samma spellista som i Norge. Extra starka spår: Ingen sjunger blues som JLP, Alla vill till himlen, Aldrig nånsin komma ner, Axel Landquist park, Rock n roll e död, Kort biografi, Var e vargen, Långtbort, Du ska va president och Fan, fan, fan.

Thåström har återuppfunnit sig själv. Jag minns en Kalas-spelning på Varbergs fästning för kanske åtta år sedan. Han såg trött ut, spelade i dagsljus på eftermiddagen. Innan Kent. Jag trodde det var över.

Nu är han bättre än någonsin. Nervig, känslig, spattig, vacker, ful, underbar. När han kommer ut i sista låten, knäpper händerna bakom ryggen och står som en pastor och sprider sitt evangelium. Då vet man.