Stuffs been heating up. Rodriguez onboard, Håkan Hellström up for a friday fight, The Roots checking in. Ten days to go, and we got some piece of advice: Do not miss Cat Power.
Cat Power or Chan Marshall, singersongwriter from Atlanta, Georgia, is very special to us. She´s what great music is all about. On the level, love and hate and everything inbetween. It will be emotions all over the place when she enters the dear stage.
…
Okej.
Jag har redan sett ett år där Spoon, The Tallest Man on Earth, Johnossi, Joanna Newsom, Midlake, The Magnetic Fields, Free Energy och Drive-by Truckers släppt fin musik.
Snart kommer Interpol, The National, Jens Lekman, Arcade Fire, The Strokes, Cat Power, Sleigh Bells, Fleet Foxes, The New Pornographers och Band of Horses med sina alster.
Och då har jag inte ens gått in på årets bästa upptäckt…
Läste om Cat Power i GP. Musikredaktören Johan Lindqvist, som ibland har bra smak, hyllade indiegudinnan. Han hade fel.
Cat Power må vara hur cool som helst. Spelar ingen roll. Plattan är tråkig, på muren till meningslös.
Jag blir förbannad. Trots en bra röst, schysst sättning, så blir det bara sömnigt. Som eftermiddagsteve en regning septemberdag. Som en dag på Åby utan stålar. Som playback.
Bästa låten är Hate, spår elva. Några till funkar, men mertalet är übertrista.
# Betyg: Två av sju K7´s.
# Drick till: Syrgas.
