Nov 22 2010

7 bästa plattorna 2010, enligt Magnus

Magnus

1. Deer Tick – The Black Dirt Sessions

Det är svårt att ta ut  7 plattor på ett år. Men att The Black Dirt Sessions skulle hamna på den här listan var solklart.

Skivan har snurrat i min spelare sen den kom ut, och det känns inte som den kommer att försvinna på rätt länge. John McCauleys röst, melodierna, känslan och soundet är magiskt. Magiskt på så oerhört många sätt. Det är en lugn och rätt mörk platta, men med en nerv som talar om vad det här gänget är kapabelt till. Deer Tick kommer att bli ett band som kommer att betyda nåt. För mig. För många.

2. Wolf People – Steeple

Psych-rock är som jag tidigare har skrivit om, balanserar ofta på en tunn linje. Lätt att tippa över, mest åt fel håll.

Steeple, som är brittiska Wolf People’s debutplatta, är på rätt sida om gränsen. En platta som dånar, klirrar och får en sugen på att skaffa en afghan-päls. Ett suveränt sound rätt igenom.

3. John Grant – Queen of Denmark

Efter att ha fastnat fullständig för Midlake efter deras senaste alster, The Courage of Others, blev bekantskapen med John Grant helt naturlig.

Grant har lyckats göra ett album som påminner, känslomässigt, mig om Anthony & The Johnsons debutalbum. Skört, sorgset och väldigt personligt. Jag är glad att ha fått lära känna John Grant, för det är så det känns efter att ha lyssnat till hans musik. Lyssna bara på ”I Wanna Go To Marz”, vill man inte bara åka med?

4. Phosphorescent – Here’s To Taking it Easy

Phosphorescent med Matthew Houck från Athens GA, känns stort redan på namnet.

Phosphorescent, som för övrigt är oerhört lättstavat, är bandet som vet hur man lirar, hur man gör en riktig countrydänga. På den där sköna bluesiga tonen. Houcks röst känns som den är gjord för att sjunga denna musiken. Fanns det något val? Bästa på skivan: Mermaid Parade, och alla andra låtarna.

5. Mountain Man – Made The Harbour

Molly Erin Sarle, Alexandra Sauser-Monnig och Amelia Randall Meath, har lyckats med sin debut. Amerikansk folkmusik när den är som allra bäst.

Det är svårt att inte förtrollas av harmonierna, rösterna och gitarrspelet på detta mästerverk. Saknar ingenting, när jag hör Mountain Man, det känns komplett. Bruset fyller en funktion. Ljudet när fingrarna flyttar från ett band till ett annat. Svårslaget.

6. The Tallest Man on Earth – The Wild Hunt

Precis när man trodde att, det är omöjligt att följa upp en sån debutplatta, släpper Tallest Man nytt.

Och som han gör det. Helt omöjligt var ordet. Det är inte mindre Dylanesque än tidigare, det är inte mindre svängigt. Om man kan lyssna på den här skivan utan att klappa på knäna, stampa med foten, gunga med huvudet, så har man inte riktigt kontakt med sin musikaliska ådra. Omöjligt säger ni, jag säger Kristian Mattsson, det är inte slut med The Wild Hunt, det är säkert.

7. I’m Kingfisher – Arctic

Thomas Denver Johansson, var för mig ett rätt okänt kort innan I’m Kingfisher. Men nu.

Det är häftigt när man hittar plattor som man bara gillar från första tonen. Arctic är en sån skiva. Det är som att den är skriven för mina öron, Kentuckyseven-musik. Texter och melodier är rättigenom ärliga, vackra och lagom lågmälda. Med en känsla av vinter, mystik, rött vin och kärlek förmedlar Arctic nåt som känns nordiskt på det där sättet som vi är stolta över. Inte det andra. Bara att svepa in sig och lyssna.


Nov 22 2010

7 bästa plattorna 2010 enligt Jonas…

Jonas

1. Håkan Hellström – 2 steg från Paradise

Tio år efter debutplattan har Håkan gjort ett mästerverk. Varken mer eller mindre. Här finns texterna, musiken och känslorna 2010.

Höjdpunkterna är många, det är en klassisk fullängdare. Främst är det en helhet. En genomlevd och imponerande samling låtar som alla spelar roll.

Håkan plockade fram årets mäktigaste skiva när det behövdes som bäst. Jag är innerst inne bara glad över att ha fått vara med när det hände.

2. Deer Tick – The Black Dirt Sessions

Ett gäng bråkstakar från Providence, Rhode Island har fixat en platta fylld av Kentuckysevenmusik. Deras svarta sessioner fastnade som smuts på mitt hjärta.

Folk som sett Deer Tick live påstår att bandet är på en mission. Att de håller på att rädda livemusiken. Att de spelar som om varje kväll var den sista.

Jag vet vad jag hör. Ledfiguren John McCauley III blandar blues, folk och rock på ett sätt som får mig att tro honom. Allt det han säger.

3. Justin Townes Earle – Harlem River Blues

Justin Townes Earle driver på med sin honky-americana. Den där alt-countryn med gospelsväng som inte går att värja sig emot.

Son till Steve Earl, döpt efter Townes van Zandt, och i herointräsket redan som tonåring. Den ärrade bakgrunden hörs i låtarna.

Jag kan inte sluta stövelstampa när han skruvar upp Harlem River Night eller Workin´ for the MTA. Det är bra, på riktigt.

4. Anna von Hausswolff – Singing from the grave

Anna von Hausswolffs debut golvade mig direkt. Här finns en kraft, en rak höger som gör att jag får kippa efter luft.

Jag såg henne i Annedalskyrkan en varm sommarnatt. Hon sprang fram till flygeln och det var religion, det var hela jävla kosmos.

Jag vet inte var AVH hittar sin styrka. Jag vet att den är unik, att den gör ont och att den behövs.

5. Neil Young – Le Noise

Det är bara Neil Young och en distad gitarr. Inga andra musiker, inga Crazy Horse eller doatjejer. Det är årets intressantaste platta.

Producenten Daniel Lanois (U2, Bob Dylan, mm) har fått fram ett galet och modigt ljud. En matta med ”le noise” som bara den ljusa gubbstämman bryter igenom.

Det är en urladdning. Jag hör texten i Hitchhiker och inser att den här plattan hänger med mig vart jag än styr mina steg framöver.

6. Delta Spirit – History from below

Delta Spirit spelar 300 gig per år. De har plåtlock och skrot med sig på scenen. De är uppvuxna på musik som inte görs längre.

Det är härligt amerikanskt, lyssna upp guldkorn som St Francis, Bushwick Blues och Vivian. Fucking asbra.

7. Tweak Bird – Tweak Bird

Redan i öppningsspåret sjunger Caleb och Ashton Tweak sitt statement: “In our minds we are the chosen ones”.

Illinoisbröderna gör riffrock med lika mycket attityd som en tigertank i öppen strid. Det är bara att stoppa in cigarretten i mungipan och hänga med. Annars kan det nog sluta illa.