Jan 4 2011

What are you listening to, Amelia?

Magnus

Photo:  Henrik Burman

One of the best albums of 2010 was a debut album, an album that is pure magic. Made The Harbour by Mountain Man is a beautiful piece of musical art.

The feeling of beeing right there, just when the music is played for the first time is very present. You can hear the silence in the room, just before the powerful voices of Molly Erin Sarle, Alexandra Sauser-Monnig, Amelia Randall Meath fills it up with an amazing ambiance. The mighty sound of steelstringed guitars, banjos and the ambiance itself.

The voices of Mountain Man is something you need to experince for yourself. You will fall in love, just as Kentuckyseven did.

We caught up with Amelia just as she was moving, but she took the time to tell us what she listens to:

What are you listening to?

– Right now I can’t stop listening to Dire Straits (s/t). Mark Knopfler has this incredible ability to distill an entire experience into a lyric, but he does not get complicated with what he is trying to convey. He trusts himself. His songs are also honest to the point of cheesiness. My favorite song off the album is Wild West End.

Major Lazer has been listened to a lot recently.

Michael Hurley- first songs is always on heavy rotation

And Wonderwall Music by George Harrison ( the soundtrack to the film that Oasis wrote the song about) is one of my favorite albums.

M. Ward – I’ll be yr bird can make me have an emotional reaction no matter where I am.

Best book read during 2010?

– Brief Interviews with Hideous Men, which is an old one, but it sure is amazing.

Who deserves a breakthrough in 2011?

– Tooth ache, Paleo, Made of Oak, and  Dana & Faith

Meet Mountain Man:

@ Mountain Man Bandcamp

@ MySpace


Nov 22 2010

7 bästa plattorna 2010, enligt Magnus

Magnus

1. Deer Tick – The Black Dirt Sessions

Det är svårt att ta ut  7 plattor på ett år. Men att The Black Dirt Sessions skulle hamna på den här listan var solklart.

Skivan har snurrat i min spelare sen den kom ut, och det känns inte som den kommer att försvinna på rätt länge. John McCauleys röst, melodierna, känslan och soundet är magiskt. Magiskt på så oerhört många sätt. Det är en lugn och rätt mörk platta, men med en nerv som talar om vad det här gänget är kapabelt till. Deer Tick kommer att bli ett band som kommer att betyda nåt. För mig. För många.

2. Wolf People – Steeple

Psych-rock är som jag tidigare har skrivit om, balanserar ofta på en tunn linje. Lätt att tippa över, mest åt fel håll.

Steeple, som är brittiska Wolf People’s debutplatta, är på rätt sida om gränsen. En platta som dånar, klirrar och får en sugen på att skaffa en afghan-päls. Ett suveränt sound rätt igenom.

3. John Grant – Queen of Denmark

Efter att ha fastnat fullständig för Midlake efter deras senaste alster, The Courage of Others, blev bekantskapen med John Grant helt naturlig.

Grant har lyckats göra ett album som påminner, känslomässigt, mig om Anthony & The Johnsons debutalbum. Skört, sorgset och väldigt personligt. Jag är glad att ha fått lära känna John Grant, för det är så det känns efter att ha lyssnat till hans musik. Lyssna bara på ”I Wanna Go To Marz”, vill man inte bara åka med?

4. Phosphorescent – Here’s To Taking it Easy

Phosphorescent med Matthew Houck från Athens GA, känns stort redan på namnet.

Phosphorescent, som för övrigt är oerhört lättstavat, är bandet som vet hur man lirar, hur man gör en riktig countrydänga. På den där sköna bluesiga tonen. Houcks röst känns som den är gjord för att sjunga denna musiken. Fanns det något val? Bästa på skivan: Mermaid Parade, och alla andra låtarna.

5. Mountain Man – Made The Harbour

Molly Erin Sarle, Alexandra Sauser-Monnig och Amelia Randall Meath, har lyckats med sin debut. Amerikansk folkmusik när den är som allra bäst.

Det är svårt att inte förtrollas av harmonierna, rösterna och gitarrspelet på detta mästerverk. Saknar ingenting, när jag hör Mountain Man, det känns komplett. Bruset fyller en funktion. Ljudet när fingrarna flyttar från ett band till ett annat. Svårslaget.

6. The Tallest Man on Earth – The Wild Hunt

Precis när man trodde att, det är omöjligt att följa upp en sån debutplatta, släpper Tallest Man nytt.

Och som han gör det. Helt omöjligt var ordet. Det är inte mindre Dylanesque än tidigare, det är inte mindre svängigt. Om man kan lyssna på den här skivan utan att klappa på knäna, stampa med foten, gunga med huvudet, så har man inte riktigt kontakt med sin musikaliska ådra. Omöjligt säger ni, jag säger Kristian Mattsson, det är inte slut med The Wild Hunt, det är säkert.

7. I’m Kingfisher – Arctic

Thomas Denver Johansson, var för mig ett rätt okänt kort innan I’m Kingfisher. Men nu.

Det är häftigt när man hittar plattor som man bara gillar från första tonen. Arctic är en sån skiva. Det är som att den är skriven för mina öron, Kentuckyseven-musik. Texter och melodier är rättigenom ärliga, vackra och lagom lågmälda. Med en känsla av vinter, mystik, rött vin och kärlek förmedlar Arctic nåt som känns nordiskt på det där sättet som vi är stolta över. Inte det andra. Bara att svepa in sig och lyssna.