Kentuckyseven

Den amerikanska poeten James Dickey blev aldrig världsberömd för sin poesi. Däremot för sin debutnovell Deliverance.

Den korta texten fångar naturens vildhet och människans överlevnadspanik när fyra vita medelklassmän tar kanoten över Georgia River. En stund senare har äventyret fått tre män begravda och en våldtagen. De mötte monster och tog chansen att bli sina egna.

Novellen kom 1970 – 40 år sedan utgivning men väl värd att läsa idag – och två år senare kom filmen med Burt Reynolds, Jon Voight, banjodueller och ”squeal like a pig”.

James Dickey dog gravt alkoholiserad 1997. Han skrev själv om sina stygga morgongroggar: “I am crazy about being drunk, I like it like Patton liked war.”

…har precis släppt sin nya bok Freedom. New York Times recensent Michiko Kakutani är lyrisk, och den 55-åriga damen brukar ha koll.

”With this book, he’s not only created an unforgettable family, he’s also completed his own transformation from a sharp-elbowed, apocalyptic satirist focused on sending up the socio-economic-political plight of this country into a kind of 19th-century realist concerned with the public and private lives of his characters.”

”Mr. Franzen has written his most deeply felt novel yet — a novel that turns out to be both a compelling biography of a dysfunctional family and an indelible portrait of our times.”

Bokmässan (23-26 september) har släppt sitt program. För oss Kentuckybarn sticker Filip & Fredriks utfrågning av Håkan Hellström ut. En grillning att längta efter. Kolla hela programmet här på gp.se.

Ser också fram emot 33-årige Ondjaki från Angola. Författaren finns på svenska i boken Visslaren som gavs ut av Tranan i fjol. En hoppfull berättelse från ett land fyllt av inbördeskrig, en hyllning till livet.

”One October morning, while it is raining, a young man arrives at a small African village, with a church on one side and a smiling baobab tree on the other. He enters the church and starts whistling. The sound is so beautiful, that the priest is left in tears and the doves listen in absolute silence.”

Författare från 54 länder har enats om vilka som är världshistoriens 100 bästa böcker. Kul lista, dock utan inbördes ranking.

Det glädjer mig att ryssarna får bra utfall. Dostojevskij drar in fyra böcker på listan (Brott och straff, Idioten, Bröderna Karamazov och Onda andar). Där finns även Tjechov, Gogol, Nabokov och Tolstoj. Rödbetssoppa åt dem alla!

Vill man läsa nyare rysk litteratur (utanför 100-listan) är det Dmitri Gluchovskij som gäller. Hans Metro 2033 har blivit en världsuccé och beskrivs som en postapokalyptisk dystopi.

Storyn i korthet: Världen har gått under. I Moskvas atombombssäkra tunnelbanesystem klamrar sig några tusen människor kvar vid livet. Mer eller mindre civiliserat.

En uppföljare är på gång och ja, den ska heta Metro 2034.

Min polare Jonni har stuckit till Afrika. Han bor numer i Konungariket Lesotho vilket är anmärkningsvärt på flera fronter.

Inte minst för att landet, det där lilla mitt i Sydafrika, har världens högsta lägstapunkt (av alla länder). Tänk på det. Inte Nepal eller Bhutan. Lesotho. Den kunskapen kan vinna er en quiz någonstans, på någon pub, någongång.

Jonni skickar den här bilden från bilen. Kvalificerar sig lätt som bokomslag till JM Coetzee´s nya. Har ni förresten läst Onåd eller Historien om Michael K? Klart sjustjärniga böcker.

Ni har väl inte missat Haruki Murakami? Japanen är ett geni utan tvekan. Läs honom, vadsomhelst, bara läs. Så bra är det.

61-åringen är översatt till 36 språk, en världsstjärna men ödmjuk i en SVD-intervju från 2008:

”Jag är inte som Balzac, Pusjkin eller Mozart. Jag är inget geni. Balzac behövde bara gräva ett par decimeter ner för att hitta sin berättelse. Jag måste gräva mycket djupt. Kanske femtio meter. Men det besvärar mig inte, jag är en ­utmärkt grävare. Och jag har ett stort tålamod.”

Låt oss hoppas att han fortsätter gräva.

Paul Hardings Tinkers vann Pulitzerpriset i veckan. Vackert att ett litet independentförlag med en debuterande författare kammar hem storpris. Romanen trycktes i bara 3 500 exemplar. Gissar att de just nu knäpper på tryckpressarna igen.

Boken? Handlar om en sjuk mans sista dagar, han finner sig plötsligt i dödssängen med familjen samlad runt sig. Minnen, tid, liv.

Läser just nu ”The Rainbow Stories” av William T. Vollmann, en mörk novellsamling om allt från mördare till prostituerade, från skinheads till änglar. Närmast i läshögen ligger ”The sorrows of an american” av Siri Hustvedt,  ”Fear and Loathing in Las Vegas” av Kentuckyfödde Hunter S. Thompson och ”Människor helt utan betydelse” av Johan Kling.

Vill man ha tips på bra böcker är The Guardians boksidor värdefulla. Just nu har de av olika anledningar uppe Douglas Couplands klassiker ”Generation X”, Nobellvinnaren Le Clézios ”Desert”, rockmurveln Nick Kents ”Apathy for the Devil” och New Orleanshistorien ”Zeitoun” av Dave Eggers på tapeten.

Eggers senaste beskrivs: ”A haunting depiction of the horrors of post-Katrina New Orleans. In the wake of the hurricane, Abdulrahman stays behind, traversing the flooded streets by canoe, feeding trapped animals and rescuing survivors. But there’s another nightmare to come.”

Aftonbladet diggar Deportees, det är tydligt. 3 av 5 har med den i sin ”årets bästa” lista. Bra skiva, men riktigt så bra? Jag vet inte.

Det är spännande att man kan rösta på årets bästa platta också, på fina Aftonbladets musiksektion, tråkigt bara att man inte får välja själv… De har valt ut, sen får man plocka de torra russinen ur kakan.

Nä, ska man välja ”årets bästa” kan man väl få välja själv? Annars kommer resultatet av omröstningen halta något, eller?

Hemkommen från Grekland. Hann läsa tre böcker. Alla rekommenderas och får stolta 5 av 7 Kentuckysevens i betyg.

The Heroin Diaries. Nikki Sixx hittar sin dagbok från 1986. Fruktansvärd läsning men också fruktansvärt underhållande. Rockstjärnedrömmen får sig en jävla törn. Smutsigt och mer knark än i slutscenen av Scarface. Samtidigt en inblick i livet under Girls-turnén, hur langarna vägrar släppa taget och den slutgiltiga dosen ihop med Slash. Kickstart my heart, som Mötley sjunger.

Sputnik Älskling. Haruki Murakami har kallats en Paul Auster med hjärta och humor. Här visar berättaren K sin kärlek till Sumire som i sin tur blir kär i arbetsgivaren Muy. De åker till Grekland, och Murakami håller hela tiden dörren till det omöjliga vidöppen. Scenen med pariserhjulet i Schweiz är bland det mest skruvade jag har läst. En författare att följa.

Ett land i gryningen. Dennis Lehane (mannen bakom Mystic River) ger sig på att skriva den stora amerikanska novellen. Det är 1918 i Boston. En överjävlig tid, en tid där USA mer påminde om en krutdurk än om en smältdegel. Episkt och ändå drivet om svarte Luther, vite Denny och baseballhjälten Babe Ruth. Heder åt Lehane som gör det fullt  ut, 762 pocketsidor utan sidospår.