Det var i onsdags. Barnen var till hälften i sovläge (nej, inte tonåringen). Mangan ringde; klart jag skulle med till Säröbaren. Syrran ringde; klart jag skulle med till Säröbaren. Soundtrack-Ebbot hade klubb; klart jag skulle.
Vi körde ner till det gamla stationshuset och möttes av tumult. Hundratals bilar, lika många cyklar. Jag såg en (1) parkeringslucka längs med kajkanten och sänkte högerfoten över pedalen. Mangan satt bredvid och höll i sig. Vi såg rätt hårdkokta ut, misstänker jag.
Från ingenstans vrålade en sliten Ford Sierra fram. Vi möttes nästan, han svepte in och tog platsen. Min plats. Jag ögnade min motståndare med tung blick. Ur Sierrans baksäte går Håkan Hellström. Kritvita jeans, popfrilla och det där sköna garvet.
Jag och Mangan tappade hakan, som det heter, och tittade på varandra. Gud i himlen vad vi unnande Håkan Hellström den där platsen. Vi kunde parkera på jävla månen för Håkans skull.
Inne på Blomstermåla fortsatte kaoset. Det doftade stordåd. Bland en miljard tomma rosévinsflaskor, bland en miljard seglarkillar, bland en miljard välbärgade 50-taggare. Särö är snobbigt på sina håll och vi var mitt i hållet.
Världsmedborgaren Ebbot Lundberg gled förbi i sin kaftan. Ebbot är inte bara mittpunkt i The soundtrack of our lives. Han är inte bara Gaisare. Han är inte bara skäggig som en björn och mäktig som ett svin. Han är även Säröbo.
Med Beatles som bakgrund, på ljuvlig superåttafilm, tog Ebbot mikrofonen. Alla var välkomna, även om scenfolket såg lite tagna ut av publikens välklädda minglande och bitvisa ointresse.
Ebbot röjde på. Körde enorma ”Hurt” som Johnny Cash gjort odödlig. Pratade tyska i mellansnacket. Theodor Jensen gjorde The Plan-låtar. Titiyo fick fram allsången med ”Longing for Lullabies”.
Solen var sedan länge uppslukad av havet. På klubbgolvet såg det ut som landets mest skruvade firmafest. Ebbot samlade alla artister på scen. Kramkalas.
Gänget gjorde Lou Reeds ”Perfect Day”. Sedan kom han. Parkeringstjuven från Frölunda, Håkan Hellström. Publiken gick bananas, taket lyfte och korkar sköts obevekligt mot taket.
Alla gick av. Kärlek i luften. Håkan kom tillbaka, gjorde en omtumlande ”Ramlar”. Mangan räddade Titiyo från en fallande gardinstång. Jag fick en svettig kram av Håkan när han lämnade scenen. Allt var förlåtet.
För övrigt…
…längtar jag till nästa helg. Way out West i Slottsskogen. Med GL Blå från Vallda trekant, rakt in till Slottsskogen, behöver jag inte ens tänka på parkering.
