Kentuckyseven

Min polare Jonni har stuckit till Afrika. Han bor numer i Konungariket Lesotho vilket är anmärkningsvärt på flera fronter.

Inte minst för att landet, det där lilla mitt i Sydafrika, har världens högsta lägstapunkt (av alla länder). Tänk på det. Inte Nepal eller Bhutan. Lesotho. Den kunskapen kan vinna er en quiz någonstans, på någon pub, någongång.

Jonni skickar den här bilden från bilen. Kvalificerar sig lätt som bokomslag till JM Coetzee´s nya. Har ni förresten läst Onåd eller Historien om Michael K? Klart sjustjärniga böcker.

Okej.

Jag har redan sett ett år där Spoon, The Tallest Man on Earth, Johnossi, Joanna Newsom, Midlake, The Magnetic Fields, Free Energy och Drive-by Truckers släppt fin musik.

Snart kommer Interpol, The National, Jens Lekman, Arcade Fire, The Strokes, Cat Power, Sleigh Bells, Fleet Foxes, The New Pornographers och Band of Horses med sina alster.

Och då har jag inte ens gått in på årets bästa upptäckt…

Författare, bloggare, skribenter slåss om att skriva undergångshistorier. Sanningen är att Bob Dylan skrev facit redan sommaren 1962. Det var kring Kubakrisen, men Dylan går även ingenom fattigdom, rasism och miljöförstöring. Alla andra kan lukta på kaffet och lägga ner pennan.

Bjuder på ett sammandrag:

I’ve stumbled on the side of twelve misty mountains

I’ve walked and I’ve crawled on six crooked highways

I’ve stepped in the middle of seven sad forests

I’ve been out in front of a dozen dead oceans

I saw a newborn baby with wild wolves all around it

I saw a highway of diamonds with nobody on it

I saw a black branch with blood that kept drippin’

I saw a room full of men with their hammers a-bleedin’

I saw a white ladder all covered with water

I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken

I saw guns and sharp swords in the hands of young children

I met a young child beside a dead pony

I met a white man who walked a black dog

I met a young woman whose body was burning

Where black is the color, where none is the number

Then I’ll stand on the ocean until I start sinkin’.

And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard.

It’s A Hard Rain´s a-Gonna fall.

För tillfället har jag problem med musiken.

Kan inte sluta lyssna på en enda skiva. Jag vill lyssna på annat ibland, men jag ser hur jag byter tillbaka. Fullt medveten.

Lungs av Florence + The Machine.

Lyssna själv på Howl så får du se hur lätt det är att fastna.

När jag lyckas bryta mig loss skall jag ta mig an First Aid Kit och XX. Skall bli skönt.

Tomrummet efter ett OS blir som alltid stort. Kvällarna känns tomma och ödsliga på tvskärmen. Soffan känns knöligare än nånsin. Inga onödiga uppesittarnätter. Tomt.

Då är det skönt att det finns något att fylla tomrummet med.

Alessi’s Ark, som ligger på Bella Union, gör vintermörkret ljust och behagligt. Lite som att solen är uppe en liten lite stund extra.

Kommer att lira förband till Laura Marling. Det är inte kattskit.

Lyssna på: The Horse och döm själv.

För övrigt så är jag trött på snön. Fortfarande.

Nu har afton, dagen och annandagen förflutit med en härlig vinterkräksjuka som grädde på moset.

Nöjda barn, som redan lekt sönder många av de fina julklapparna.

Nu stundar skiva hos Bennis, med pompa och ståt. Och bubblet står som spön i backen.

Thåström gör idag sitt första tv-framträdande sedan T-forden presenterades i Detroit. Ryktet säger att han spelar enorma ”Kort biografi med litet testamente” på Skavlan, SVT 1, 21.00-22.00.

Då står Sverige stilla en stund.

Läste Georg Cederskog reportage i DN. Bra skit. Inte minst Thåströms citat om låten ”Främling överallt”, där han för första gången sjunger om sin far.

- ”Främling överallt” var otroligt svår. Den hade legat jättelänge och bara väntat på att komma ut. Jag ringde min brorsa och sa: ”Nu har jag skrivit en låt om farsan.”
”Ja, jag har faktiskt undrat varför du har dröjt så länge”, svarade han. Och det var ju konstigt att den inte kommit tidigare. Den låten förändrade situationen ganska mycket, det var någonting som man inte riktigt kunnat tala om i min familj. Det var väldigt befriande. Jag lirar den jämt live.

Eller om varför han inte ger intervjuer mer än var sjätte år:

– Varför ska jag göra det? Jag behöver inte göra sådant, det är inget skivbolag som bestämmer över mig. Jag kom till en punkt där jag kände att jag stått i samma pose framför kameror sedan -86, och då kändes den lite cool fortfarande, men jag stod kvar i den tio år senare. Jag har poserat klart. Och vill folk lyssna på mina låtar och min röst så tror jag faktiskt att de gör det ändå. Det fanns en tid då jag behandlades som en människa som satt inne med sanningar: ”Här kommer han och han har lirat i Ebba Grön och skrivit kvasipolitiska texter i Imperiet”. Jag fick frågor om … världssvälten och kände bara: ”Hur kan ni fråga mig det? Är ni galna? Jag är bara en jävla lodare från Högdalen. Jag är ingenting jämfört med någon annan.”

Tystnad.

– Och jag vill inte göra kokböcker heller (skratt). Min skulle dessutom rymmas på ett A4.

Thåström nämner också Nada, min favoritbar på Söder.

– Jag hade aldrig kunnat skriva ”Skebokvarnsvägen” utan att flytta hem till Stockholm från Köpenhamn och sätta mig på Åsögatan. Så är det. Jag hade burit uttrycket inom mig ett tag, men sedan när jag började skriva så sköljde låtarna bara över mig. Det var jävligt häftigt. Att sitta där på natten och höra folk som var på väg hem från Nada, krogen som ligger där, och känna att jag är inte med fast ”det är ett party nere på gatan” (textrad ur ”Söndagmåndagsång”).

Som sagt. Missa inte Skavlan. Dysch-dysch.

Hakar på Mangans list-tankar. Var vore världen utan listor? Många band har redan lova att släppa nytt under 2010, här är  topp-7:

1. The National.

2. Spoon.

3. Sufjan Stevens.

4. Drive-by truckers.

5. Shout out Louds.

6. Interpol.

7. Rogue wave.

Japp. Då var det onsdag. Mitt i veckan skulle man kunna säga. Men det skulle ju inte riktigt stämma… Hur som helst så känns det alltid som en milstolpe. Halva arbetsveckan avklarad, halva kvar.

Sitter på X2000 som alltid på onsdag morgon, och undrar varför jag inte passar på att sova på tåget. Då hade jag sluppit veta att vi hade ett tekniskt fel i Töreboda. Hade suttit lyckligt ovetande och bara dreglat på min kavaj, som vanligt.

Börjar närma sig list-tider. När årets bästa plattor skall listas. En av favoritartiklarna i alla musiktidningar. Tror att Kentuckyseven skall försöka i år igen. Försöka plocka russinen ur kakan. 7 mästerverk från 2009. Skall slänga upp tidigare år också. Visst är listor bland det bästa som finns.

Håller på med en makeover som heter duga… Skall få en våning till. Eller, våningen finns redan, men det skall numera finnas en trappa upp också. Ingen äcklig trappstege, som bara känns märklig.

Efter en nära-döden-upplevelse, i och för sig för min far, när räcket till vinden skulle demonteras,  så har nu dagen kommit. Idag skall trappan monteras. Känns märkligt. Bra.

Har slipat, målat, målat, målat, slipat och har några målningstimmar kvar. Men jag håller glöden uppe. Händerna har inget skinn kvar, efter all lacknafta. Hjärnan känns mosig av ångorna, men jag jobbar på.

Avnjöt dock en fantastisk söndagsmiddag hos Manne på Manfred. Cordon Bleu a la Sunkler. Fantastiskt. Vem behöver äta mer?

Klockan är 2 på natten, och jag har precis slutat måla för dagen. Känns som om jag har jobbat klart. Kan man äta pizza kl 2? Har en uppblåsbar i frysen, och Cordon Bleu:n har sugits upp av gubbmagen. Refill?

Längtar efter mina söner så jag får ont i magen. Fick ett par fina bilder från Gävle, och längtan blev bara större. På torsdag kommer de. Mina grabbar.