Kentuckyseven

1.    The Head & The Heart – The Head & The Heart
This band did it for us this year, first an amazing live performance and then the album. Mr Jon Russel and the other geniuses play good old Folk/Americana/Roots you name it, but with a smell of greatness that excelled throughout the year. This is the album of the year.

2.    Fleet Foxes – Helplessness Blues
Imagine an orchard. The sun setting. You are among friends and lovers. You take a glass of the local wine and you think about the trees, the harvest and the moon. It´s all here. Fleet Foxes made a true masterpiece that will stand the test of time.

3.    Kurt Vile – Smoke Ring For My Halo
Mr Vile, took some time to get to know. But with this massive ring of smoke he got the full attention. Some Dylan some BRMC and a lot of clean guitars to go with it. Damn this man is something else.

4.    Bon Iver – Bon Iver
Having released pure gold for the last couple of years since the debut, it came as no surprise that Justin Vernon had another batch of magic to send out to his flock of followers. File this under “Golden”.

5.    Maxim Ludwig & The Santa Fe seven – This round is on Me EP
As the title of the record implies – Maxim Ludwig and his band equals buddies you´d love to hang out with. The music is brilliant and very American, Springsteenish and Pettyish. Very, very, very dear to us.

6.    City and Colour – Little Hell
With no fear, in a darkened place, this album lits up wherever you will go. It spills of melodies that lingers and creates the genuine sound of that music that can inspire and still keep you wanting more.

7.    The Far West – The Far West
The Far West got under our skin. It´s country as it´s supposed to be, old-time yet interesting. Heartland stuff. Song titles as “Bound to Loose” and “Bitter Drunk & Cold” tells a story – crank up the volume and hear about it.

8.    My morning Jacket – Circuital
Sometimes, not very often, an album comes along that is bigger, better and more brutal then other things in life. MMJ made that record. This one is thoroughly made, 100 % full proof. It´s a rock n roll album and we´re just glad to smell the napalm.

9. The Black Keys – El Camino
To follow up a massive success like Brothers (2010) is hard. But these fellas are the ones to pull it off. Even if it doesn’t really fill up the void that has been since the last album, this is real. This is what rock is supposed to be. Still with that garage rock feeling to it. The Keys will rule the genre for a long long time.

10.    John Hiatt – Dirty Jeans and Mudslide Hymns
Where to begin? John Hiatt made one of the absolutely best songs of the year in the opener “Damn This Town”. Fateful down to the core. The album is a tour de force, old school and beautiful, a true companion. A keeper.

11.    Israel Nash Gripka – Barn Doors and Concrete Floors
This dude from Missouri keeps Americana alive. Creedence, Crazy Horse and Ryan Adams; sure – we got his influences in our veins. But this is the real deal. Mr Gripka got us dancing on our graves.

12. Florence + The Machine – Ceremonials
Waiting for this album has been painful. Lungs from 2009 was one of the best albums of that year, and when Ceremonials finally was released, it was like love began all over again. The dog days are over. Florence is back.

13.    Joe Fletcher & The wrong reasons – White Lighter
Joe Fletcher is probably the coolest cat around. Together with his reasons they got a sound that many great bands would sell their souls for. I write this with my foot stomping the floor. Heavy Country!

14.    Yuck – Yuck
You can hear Smashing Pumpkins, Pixies, Dinosaur Jr, Pavement and other great influences while examining the DNA of Yuck. What a debut from this UK-band who swings at the USA-90´s – hitting it out of the stadium.

15.    William Elliott Whitmore – Field Songs
WEW always got a place in our Kentuckysevenheart. We believe every word he sings. The banjo, the voice, the earth. The honesty, the tales, the late-night-comfort. Listening to Field Songs pretty much sums it up.

16.    Dolorean – The Unfazed
Al James of Dolorean is one the most talented storytellers we’ve ever stumbled upon. This album is no exception. Makes you wishing you could just move to Portland, sit on a porch, and just listen to that real country guitars and piano all day. Masterpiece.

17.    The Apache Relay – American Nomad
Feetstomping feel and severely addictive album, from the bearded and supertalented indie root musicians who are the Apache Relay. You can’t help yourself, you just listen and get sucked in.

18.    Jeff the Brotherhood – We are the champions
True, raw and that kind of sound that you wish you could have created yourself. These guys have a way of creating music that few could upbring. It’s simple, yet right on the money. The Buzz is still building up.  Stay Up Late, and listen.

19.    Times New Viking – Dancer Equired
This one itches, hits you hard in the belly and will not go away. An awesome band from Columbus, Ohio who makes their lo-fi-punk-songs in their own special way. Extremely cool.  TNW is talent with a stiff upper lip.

20.    Explosions in the sky – Take Care, Take Care, Take Care
Seeing the band at Way Out West this year just proved once again why this band is so great. With just tunes, the music tells stories that you would never have read anywhere else. It’s all over the chart. It’s just that great.

7 great that could have been up there with the other magic albums…

¤ Tom Waits – Bad as me
¤ Feist – Metals
¤ Gillian Welch – The harrow and the harvest
¤ The Cave Singers – No witch
¤ Drive-By Truckers – Go go boots
¤ Wye Oak  – Civilian
¤ War on Drugs – Slave Ambient

1. Deer Tick – The Black Dirt Sessions

Det är svårt att ta ut  7 plattor på ett år. Men att The Black Dirt Sessions skulle hamna på den här listan var solklart.

Skivan har snurrat i min spelare sen den kom ut, och det känns inte som den kommer att försvinna på rätt länge. John McCauleys röst, melodierna, känslan och soundet är magiskt. Magiskt på så oerhört många sätt. Det är en lugn och rätt mörk platta, men med en nerv som talar om vad det här gänget är kapabelt till. Deer Tick kommer att bli ett band som kommer att betyda nåt. För mig. För många.

2. Wolf People – Steeple

Psych-rock är som jag tidigare har skrivit om, balanserar ofta på en tunn linje. Lätt att tippa över, mest åt fel håll.

Steeple, som är brittiska Wolf People’s debutplatta, är på rätt sida om gränsen. En platta som dånar, klirrar och får en sugen på att skaffa en afghan-päls. Ett suveränt sound rätt igenom.

3. John Grant – Queen of Denmark

Efter att ha fastnat fullständig för Midlake efter deras senaste alster, The Courage of Others, blev bekantskapen med John Grant helt naturlig.

Grant har lyckats göra ett album som påminner, känslomässigt, mig om Anthony & The Johnsons debutalbum. Skört, sorgset och väldigt personligt. Jag är glad att ha fått lära känna John Grant, för det är så det känns efter att ha lyssnat till hans musik. Lyssna bara på ”I Wanna Go To Marz”, vill man inte bara åka med?

4. Phosphorescent – Here’s To Taking it Easy

Phosphorescent med Matthew Houck från Athens GA, känns stort redan på namnet.

Phosphorescent, som för övrigt är oerhört lättstavat, är bandet som vet hur man lirar, hur man gör en riktig countrydänga. På den där sköna bluesiga tonen. Houcks röst känns som den är gjord för att sjunga denna musiken. Fanns det något val? Bästa på skivan: Mermaid Parade, och alla andra låtarna.

5. Mountain Man – Made The Harbour

Molly Erin Sarle, Alexandra Sauser-Monnig och Amelia Randall Meath, har lyckats med sin debut. Amerikansk folkmusik när den är som allra bäst.

Det är svårt att inte förtrollas av harmonierna, rösterna och gitarrspelet på detta mästerverk. Saknar ingenting, när jag hör Mountain Man, det känns komplett. Bruset fyller en funktion. Ljudet när fingrarna flyttar från ett band till ett annat. Svårslaget.

6. The Tallest Man on Earth – The Wild Hunt

Precis när man trodde att, det är omöjligt att följa upp en sån debutplatta, släpper Tallest Man nytt.

Och som han gör det. Helt omöjligt var ordet. Det är inte mindre Dylanesque än tidigare, det är inte mindre svängigt. Om man kan lyssna på den här skivan utan att klappa på knäna, stampa med foten, gunga med huvudet, så har man inte riktigt kontakt med sin musikaliska ådra. Omöjligt säger ni, jag säger Kristian Mattsson, det är inte slut med The Wild Hunt, det är säkert.

7. I’m Kingfisher – Arctic

Thomas Denver Jonsson, var för mig ett rätt okänt kort innan I’m Kingfisher. Men nu.

Det är häftigt när man hittar plattor som man bara gillar från första tonen. Arctic är en sån skiva. Det är som att den är skriven för mina öron, Kentuckyseven-musik. Texter och melodier är rättigenom ärliga, vackra och lagom lågmälda. Med en känsla av vinter, mystik, rött vin och kärlek förmedlar Arctic nåt som känns nordiskt på det där sättet som vi är stolta över. Inte det andra. Bara att svepa in sig och lyssna.

1. Håkan Hellström – 2 steg från Paradise

Tio år efter debutplattan har Håkan gjort ett mästerverk. Varken mer eller mindre. Här finns texterna, musiken och känslorna 2010.

Höjdpunkterna är många, det är en klassisk fullängdare. Främst är det en helhet. En genomlevd och imponerande samling låtar som alla spelar roll.

Håkan plockade fram årets mäktigaste skiva när det behövdes som bäst. Jag är innerst inne bara glad över att ha fått vara med när det hände.

2. Deer Tick – The Black Dirt Sessions

Ett gäng bråkstakar från Providence, Rhode Island har fixat en platta fylld av Kentuckysevenmusik. Deras svarta sessioner fastnade som smuts på mitt hjärta.

Folk som sett Deer Tick live påstår att bandet är på en mission. Att de håller på att rädda livemusiken. Att de spelar som om varje kväll var den sista.

Jag vet vad jag hör. Ledfiguren John McCauley III blandar blues, folk och rock på ett sätt som får mig att tro honom. Allt det han säger.

3. Justin Townes Earle – Harlem River Blues

Justin Townes Earle driver på med sin honky-americana. Den där alt-countryn med gospelsväng som inte går att värja sig emot.

Son till Steve Earl, döpt efter Townes van Zandt, och i herointräsket redan som tonåring. Den ärrade bakgrunden hörs i låtarna.

Jag kan inte sluta stövelstampa när han skruvar upp Harlem River Night eller Workin´ for the MTA. Det är bra, på riktigt.

4. Anna von Hausswolff – Singing from the grave

Anna von Hausswolffs debut golvade mig direkt. Här finns en kraft, en rak höger som gör att jag får kippa efter luft.

Jag såg henne i Annedalskyrkan en varm sommarnatt. Hon sprang fram till flygeln och det var religion, det var hela jävla kosmos.

Jag vet inte var AVH hittar sin styrka. Jag vet att den är unik, att den gör ont och att den behövs.

5. Neil Young – Le Noise

Det är bara Neil Young och en distad gitarr. Inga andra musiker, inga Crazy Horse eller doatjejer. Det är årets intressantaste platta.

Producenten Daniel Lanois (U2, Bob Dylan, mm) har fått fram ett galet och modigt ljud. En matta med ”le noise” som bara den ljusa gubbstämman bryter igenom.

Det är en urladdning. Jag hör texten i Hitchhiker och inser att den här plattan hänger med mig vart jag än styr mina steg framöver.

6. Delta Spirit – History from below

Delta Spirit spelar 300 gig per år. De har plåtlock och skrot med sig på scenen. De är uppvuxna på musik som inte görs längre.

Det är härligt amerikanskt, lyssna upp guldkorn som St Francis, Bushwick Blues och Vivian. Fucking asbra.

7. Tweak Bird – Tweak Bird

Redan i öppningsspåret sjunger Caleb och Ashton Tweak sitt statement: “In our minds we are the chosen ones”.

Illinoisbröderna gör riffrock med lika mycket attityd som en tigertank i öppen strid. Det är bara att stoppa in cigarretten i mungipan och hänga med. Annars kan det nog sluta illa.

1. Deer Tick – The Black Dirt Sessions

It’s hard picking out 7 albums from one great year in music. But the choice was clear, The Black Dirt Sessions is on top of the list.

This record has been in my player since the day it got out. And it will stay there for a long long time. John McCauleys voice, the melodies, the emotions and the sound. It’s magic. Magic in so many ways. The album is mellow, pretty dark but with a nerve that tells us what this band is capable of. Deer Tick is band that will mean something. Something for me. For many.

2. Wolf People – Steeple

As I have said before, psych-rock is often balancing on a thin wire. Easy to fall over, in the wrong direction.

Steeple, british Wolf People’s debut, is right on that line. And stays on top of it. An album that with thunder, ratteling and mysterious sounds. Get’s you wanna get out and buy a fur west. An extraordinary sound, all the way thru to the other side.

3. John Grant – Queen of Denmark

After the complete and utterly love for Midlake, after their latest album, the connection with John Grant became unevitable. And and natural.

Grant has managed to create an album that reminds me emotionally of Antony & The Johnsons debut. Fragile, sad and very very personal. I am glad to have got to know John Grant, on that level, thats the way you feel after listening to his music. Just listen to ”I Wanna Go To Marz”, don’t you wanna go?

4. Phosphorescent – Here’s To Taking it Easy

Phosphorescent with Matthew Houck from Athens GA, you get the feeling, just by the name.

Phosphorescent, with the hardest spelled name in the business (for us swedes), is the band who knows how to do it right. How to make country become huge. On that sweet bluesnote. The voice of Houck is born to do this. This kind of music. Was there really any choice for the man? Best song? Mermaid Parade, and the rest of the songs on the album.

5. Mountain Man – Made The Harbour

Molly Erin Sarle, Alexandra Sauser-Monnig and Amelia Randall Meath, made the perfect debutalbum. American folkmusic at it’s best.

It’s hard not to be mezmerized by the harmonies, the voices and the guitars on this masterpiece. I miss nothing, when I listen to Made The Harbour. The white noise has a purpose. The sound of fingers moving across the strings. Hard to beat.

6. The Tallest Man on Earth – The Wild Hunt

Just when you thought that releasing an album after a debut like that was impossible, The Tallest Man does it again.

And what a followup. Impossible is the word. It’s as Dylanesque as before, and exactly as rockin. If you can listen to The Wild Hunt without slapping your knees, stomping your feet, bobbing your head, you are not in touch with your musical side. At all. Impossible you say? I say Kristian Mattsson from Dalarna, Sweden. You haven’t heard nothing yet.

7. I’m Kingfisher – Arctic

Thomas Denver Johansson, was to me, a blank page before he turned into I’m Kingfisher. Now he’s my best friend.

It’s amazing when you find an album that you love, from the first note. Arctic is one of those albums. It’s like it is written for my ears only. Kentuckyseven-music at its core. Lyrics and melodies are honest, beautiful and at a perfect melancholic key. With a sense of winter, mystique and red wine in front of a campfire, Arctic tells you something about the great of the north. The thing us swedes are proud of. Not the other stuff. Just wrap a blanket around you and listen.

1. Håkan Hellström – 2 steg från Paradise

Ten years after his debut, Håkan Hellström made a masterpiece. No more, no less. Meet the lyrics, the music and the feelings of 2010.

This is a classic album, most of all a unity, a ensemble of songs that really matters.

Håkan did the most powerful and impressive album of the year. I´m just glad being around when it happened.

2. Deer Tick – The Black Dirt Sessions

A gang of racketeers from Providence, Rhode Island has made a record full of Kentuckysevenmusic. Their black sessions stucked like dirt to my heart.

People tell me that Deer Tick is a band on a mission. That they´re about to reinvent livemusic as we know it. That they play every nite as it were their last.

I love the sound. The band leader John McCauley III mixes blues, folk and rock in a way that makes me a believer. In every word he sings.

3. Justin Townes Earle – Harlem River Blues

Justin Townes Earle keeps thrivin his honky-americana. That alt-country gospelstuff , impossible to turn down.

Son of Steve Earl, named after Townes van Zandt, drugproblems all over. A scarred background gives his songs an extra dimension.

I can´t stop bootstompin when Harlem River Night or Workin´ for the MTA hits the stereo. It´s good, it´s for real.

4. Anna von Hausswolff – Singing from the grave

Anna von Hausswolffs debut knocked me right out. A hard hit on the head, made me loose my breath.

I saw her in church on a hot and weary summernite. She hit that piano til it became religion, it was cosmos right there.

I don´t know where AVH finds her strenght. I know it´s unique, I know it hurts, I know I need it.

5. Neil Young – Le Noise

This is only Neil Young and a disted guitar. No fellow musicians, no Crazy Horse, no doo-wop-girls. It´s the most intresting record of the year.

The producer Daniel Lanois (U2, Bob Dylan) has made a brave sound, a wall of noise that only the old mans voice could break thru.

It´s a discharge. I listen to the words of the song Hitchhiker and man, this album is turning into a friend.

6. Delta Spirit – History from below

Delta Spirit is a fantastic rockband. They play almost 300 gigs every year. They pick up the trashcans and bring them out on stage. They grew up listening to great music, and they are giving it all back.

It´s darling american, it´s sweet sweet music. It´s epic songs like St Francis, Bushwick Blues och Vivian. It´s fucking awesome.

7. Tweak Bird – Tweak Bird

Already in the first song of the album Caleb and Ashton Tweak make their statement: “In our minds we are the chosen ones”.

The brothers from Illinois are rocking their kind of riff n´roll with the attitude of an tigertank. It´s World War 3 right here. I´m lightning up my cigarette and enjoying the ride. This could turn ugly.

Howard Eliott Payne – Bright Light Ballads

Ytterligare en overkligt bra debutplatta. Den oväntat brittiske Howard Eliott Payne gör allting rätt. Hela plattan osar av den där amerikanska folkkänslan som man bara kan älska. Rakt in i hjärtat. Det skulle vara intressant att se om någon skulle kunna sitta still med skorna under bordet, när Howard kör igång.

Iron & Wine – Around The Well

Sam Beam känns som en gammal vän, som jag aldrig vill skiljas från. Hans musik är som den där sköna dimman man ser över ängarna på sensommaren, som älvor ungefär, fast med mer skägg.

När han gör sin grej är det som Dallas var på 80-talet. Lite som att vakna upp 5 avsnitt senare, och allt var en dröm. Around The är inget undantag, skivan som innehåller b-sidor och andra sköna uttag ur musikarvet Iron & Wine innehåller mycket banjo, steel guitar och alla andra attribut som skapar soundet, som jag missbrukar så svårt.

Bon Iver – Bloodbank EP

Justin Vernon kan sin sak. EP:n håller måttet. Kommer kanske inte upp i Forever Emma klass, men den går inte att se förbi på en lista som denna.

Varje gång jag åker förbi Järntorget och Pusterviksteatern, hör jag de dubbla trumseten, ser de slitna t-shirtsen och de vildvuxna skäggen, men framför allt Vernons enorma stämma. Fy fan, det är bra detta. Riktigt bra. På så många sätt. Titelspåret är mördaren i filmen. Inte svårt att lista ut.

Elin Ruth Sigvardsson – Cookatoo Friends

Har alltid gillat Elin. Från första plattan. Såg henne på konserthuset, och föll pladask. Känsla attityd och låttexter av absolut högsta klass. Duetten med Lars, min idolfavorit genom alla tider, klättrar upp på ryggen, tar ett rodeogrepp och hänger kvar. Den går inte att bli av med. Världsklass.

A.A. Bondy – When The Devil’s Loose

Mannen går från klarhet till klarhet. Förra plattan var en av förra årets absoluta favoriter. Denna gång har han tagit ett kliv närmare Dylanstatus i mina öron. Det är svårt att välja ett spår som inte blir ett monster i lurarna, men smaka på False River, så kanske man får känslan för vem han är.

Wolfmother – Cosmic Egg

Det här bandet kan. De kan tamigfan allt. Hur man kan följa upp en debut som deras förra platta är helt osannolikt. Efter att se dem på Way Out West blir man inte klokare. Fan, att man kan få fram ett sånt sound, som egentligen bara kan finnas på en scen, den scenen just då.

Har redan tidigt annonserat att Cosmic Egg skall finnas på denna lista. Kunde ha gjort det innan den kom ut. Man bara vet att det blir jävligt bra. Andrew Stockdale for fucking President.

Funeral Party – Bootleg EP

Ett band som jag bara går och väntar på. Har lyssnat sönder EP:n, och är i stort behov av en fullängdare. Californien har skickat ut ett antal bra band, helt övertygad om det. Men Funeral Party känns nytt och fräscht. Lyssna på NYC Moves to the Sound of LA ,så förstår du jag vad jag menar. Inget plagiat på något som redan finns att köpa på iTunes. Stenhårt, melodiöst, alkoholdoftande och riktigt jävla bra. Ser fram emot mer.

Langhorne Slim – Be Set Free

En dag ska jag åka till Langhorne, Pennsylvania och skaka Sean Scolnicks hand. 29-åringen har varit min bästa vän i två år, fast han har ingen aning.

Från de tidigare plattorna, där det råa drivet åt upp mig helt. Till denna, Langhorne Slims fjärde platta, där han förädlar hela soppan till perfektion.

Receptet? Starka melodier. Rösten, jävlar, rösten. Och känslan, den där självklara coolheten i allt han tar i, som gör att jag vill vara där, mitt i studion, när det skapas.

Jag behöver ingenting mer.

Ingenting – Tomhet, idel tomhet

Ibland är en skiva något större än just en skiva. Som en känslostorm stöpt i musikform. Eller kanske det som finns kvar efter stormen, ett soundtrack till ett härjat landskap. Som Ingenting.

Stockholmarna har fått sin egen Håkan Hellström i frontfiguren Christopher Sander. Såklart ska producent Haapalainen hyllas, men … ”Tomhet, Idel tomhet” är för mig en hjärtinfarkt av känslor, ett sår som oväntat läker under tio spår, Sanders stolthet.

Lyssna på den avslutande bönen ”Låt floden komma”. Som innerligt starkt kaffe åt en sovande musikindustri.

Wolfmother – Cosmic Egg

Skinnbrallor, check. Helvetesfingrar, check. Stel överläpp, check.

Vi som var i tältet på Way Out West vet vad det handlar om. Rock n´ roll 2009 tillhör Wolfmother.

Krullbaggen Andrew Stockdale blev av med några bandmedlemmar från debutplattan, tog in nya från hemkvarteret i Sydney och … vem saknar Led Zep?

Här är 70-talens alla riff igen, fast med ett hungrigt band som käkar kosmiska ägg till frukost.

Howard Elliot Payne – Bright Light Ballads

Alltså, var börjar man? Jag har lyssnat mer på Howard Elliot Payne än vad som är hälsosamt. Varsamt producerat av Ethan Johns (Ray LaMontagne, Ryan Adams, Kings of Leon, mfl) med en doft av Dylans 60-tal fast på egna ben, med egen styrka.

Tack Emmet för upptäckten. Årets genombrott i mina lurar.

William Elliott Whitmore – Animals in the dark

Banjon är tillbaka! William Elliott Whitmore är 33 år, låter som 83, har druckit whisky spetsat med glassplitter, vi snackar en hel återvinningscentral.

Banjomannen sjunger sina gospels om ond bråd död med en närhet som bränns. Ett test: sätt på låten Old Devils och försök att sitta still med högerfoten.

Ogörligt.

Conor Oberst – Outher South

Geniet Conor Oberst… i år släppte han grymma ”Outher South” ihop med sitt Mystic Valley Band. Det är nog årets skönaste platta. Tillbakalutad, vass, jordigt, svängig, bra texter, som ett slags genomsnitt av bra musik 2009.

Att Oberst samtidigt håller liv i banden Bright Eyes och Monsters of Folk känns nästan obehagligt bra.

Killen från Omaha, Nebraska är en lysande begåvning i ett allt tätare mörker.

Great Lake Swimmers – Lost Channels

Slöjdlärarmusik rakt från Kanadas urskog.

Tonerna sprider sig som ett tätbevuxet skägg.

Lyssnar man låt för låt kan Great Lake Swimmers vara världens mest underbara band. När Tony Dekker stämmer upp i Concrete Heart, vad göra? Jag hissar vita flaggan och klättrar ur min bunker. Jag ger upp.

Great Lake Swimmers vinner.

1. Håkan Hellström – För sent för Edelweiss

Vad än kineserna säger. Det här är Håkans år. Årets bäst platta, årets bästa texter och årets bästa spelningar. ”Har du tändstickor? Ja, tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm.”

2. The National – The Virginia EP

Sångaren Matt Berninger skrämde faktiskt skiten ur mig på Way out West. Som en återhållen urkraft. Det allvarliga Brooklynbandet bara välter fram. Ställ dig inte i vägen.

3. A.A. Bondy – American Hearts

Mangan ringde i våras, ”lyssna upp”, och på den vägen bar det. A.A. Bondy från Alabama, New York är guldkornet som lyser i asfalten. Mörkt, dystert, tungt – fantastiskt.

4. Lightspeed Champion – Falling of the lavender bridge

Devonte Haynes är en hjälte. Debutplatta har sedan januari haft utegångsförbud ur min Ipod. Magisk musik med en lyftande känsla i bröstet. Det stavas hå oo pe pe.

5. Bon Iver – For Emma, forever ago

Justin Vernon har utan att skämmas fört in falsettsången i mitt liv. Skäggig vintermusik med ståpälsvarning i varenda refräng.

6. Timbuktu – En high 5 & 1 falafel

Det börjar med Obama och slutar i eufori. Skånes bästa Jason Michael Bosak Robinson Diakité (född 1975 = Kentuckybarn) öser på. Helt ostoppbar.

7. Bob Dylan – Tell tale signs

Tack, Bob. För att du finns, Bob. På alla sätt nödvändig musik, Bob.

1. Bon Iver – For Emma Forever Ago

Jag hade äran att få se Bon Iver live på deras besök i Sverige. Det gjorde att den så oerhört känsliga, mäktiga plattan som har tagit en enorm plats under 2008, bara blev större. Att få ynnesten att få höra Justin och gänget borde vara alla människors förbannade rätt. Och skyldighet.

2. Laura Marling – Alas I Cannot Swim

Denna spröda kvinna. Hörde talas om henne på kulturnyheterna (tack till public service) och föll pladask. Vackert, rått, och rätt igenom som en stor regntung ek i vårsolen.

3. Fleet Foxes – Fleet Foxes

Debutalbum, ett av de bästa på riktigt länge. Det är något speciellt med debuter, det är så äkta, så rent. Man känner att bandet vet vad de gör, och lämnar inget åt slumpen. Passar till vilket humör som helst, och när som helst. Som en riktigt god whiskey ungefär.

4. Grand Archives – Grand Archives

Ligger på samma ruggigt heta skivbolag som Fleet Foxes. Ännu en enorm debutplatta. Såg ett inslag på musikbyrån, där sångaren Mat Brooke gjorde en liten presentation av sin egen bar i Seattle. Dit skall jag, nån dag snart.

5. Kings of Leon – Only By The Night

Man kände på något sätt att det kommer bli svårt att leverera efter de tidigare albumen. Som har varit fruktansvärt bra. Aha Shake Heartbreak, har fortfarande hög rotation på mina skivtallrikar. Men nu har den fått sällskap.

6. Glasvegas – Glasvegas

Tredje debutalbumet på listan. Inget konstigt med det. Detta är stor musik från en liten stad. Besökte Glasgow för ett par år sedan, och förstår hur ett band som Glasvegas kan blomstra. För det är precis vad som händer. Det här smakar mera.

7. Veronica Maggio – Och Vinnare Är

En av sveriges absolut bästa låtskrivare, och sångerska släpper nytt. Kan ju inte bli annat än svinigt bra. Jag kopplar en mara och håller i..

1. Spoon – Ga Ga Ga Ga Ga

Skivan som knäckte mig 2007. Bandet har funnits i 15 år, men har aldrig varit bättre. Sångaren Britt Daniel uttrycker allt som finns att säga, just här och just nu. 

2. Josh Ritter – The historial conquests of Josh Ritter

Killen från Idaho åkte upp till Maine och hyrde sig en ladugård. Resultatet är bländande. Det låter väldigt mycket Highway 61 revisited. Jävligt bra, alltså. 

3. Babyshambles – Shotters nation

Pete Doherty knarkade på varenda löpsedel 2007. Samtidigt gjorde han och bandet en helt grym platta. Drygt svängig indierock som tar över vilken fest som helst. 

4. Rocky Votolato – The brag and cuss

Rocky dyker upp sent på kvällen. Med gitarr, munspel och melodier. För oss som fortfarande saknar Ryan Adams Heartbreaktid, här fylls tomrummet. 

5. Kings of Leon – Because of the times

Caleb Folowills har ett par av rockvärldens allra coolaste stämband. Tillsammans med sina bröder i K-o-L groovar han loss i hämningslös systadsrock med hjärna. Helt klart rara ärtor. 

6. The White Stripes – Icky Thump

Ränderna går aldrig ur. Jack n´ Meg levererar. Icky är inte deras bästa platta, ändå självklar på årsbästalistan. Som John Lee Hooker på rymdresa. 

7. Cold war kids – Robbers & Cowards

Vansinnesmusik från Long Beach. Om man dessutom snor textraden ”I give a check to tax deductable charity organizations” rakt av från Dylan är lyckan gjord.